Recension: Melissa Etheridge: Breakdown – 1999

                       

Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10 

Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 

Recension: Alice Cooper - Dirty Diamonds (2005)

Om föregående plattan The Eyes of Alice Cooper hade vibbar från Killer och Love it to Death så är det ingenting mot vad den här skivan presenterar. I princip hela inledningen skulle kunna ha varit tagen från borttappat material från den tiden, eller rättare sagt, det är endast några få låtar som bryter mönstret och inte skulle kunna vara den felande länken i Alice tidiga karriär.

Det är medryckande låtar som man kommer på sig själv med att gå och nynna eller vissla på och i princip hela inledningspartiet är fullständigt fantastiskt: Woman of Mass Destruktion, Perfect, som faktiskt nästan är helt perfekt i mina öron och You Make Me Wanna blir i det närmaste euforiska betraktelser i mina öron medan titel spåret Dirty Diamonds för soundet delvis tillbaka till Brutal Planet och Dragontown men också flirtar lite med Bondfilmernas teman. Det är både lite av arrangemanget och några textrader som får mig att dra denna slutsats, men det kanske är som jag överanalyserar, vad vet jag?

I vilket fall som helst är onekligen The Saga of Jesse Jane en låt med glimten i ögat och även om jag inte direkt vill säga att Alice får kämpa för att hålla sig för skratt under framförandet, så är det mycket humor i denna. Bara inledningen vittnar om stor humor – på bästa Alice Cooper manér förstås: I’m in jail in a Texas town/In my sisters wedding gown, för att sedan förtydligas i refrängen med: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just a normal guy/Who dresses like a butterfly eller för den delen den andra varianten Jesse Jane, are you insane?/Or are you just an average Joe/Looking for a fashion show. Det går väl heller inte att komma runt textraderna: Well, I guess that was the final straw/I Pulled my pistol from my wonderbra…

Ska man sammanfatta plattan som helhet är den mycket bra i de flesta avseenden, den speglar Alice Cooper i den stil, som enligt mig klär honom bäst. Samtidigt blir detta också albumets svaga punkt, det finns inget nytt utan allt är redan beprövat för tjugotalets år sedan. Detta är förstås en sanning med modifikation då, som jag redan nämnt, titelspåret och någon låt till för den delen har et klart modernare sound än det mesta av materialet. Dessutom är det faktiskt så, att jag aldrig hört Alice göra en riktig bluesballad och det återfinns faktiskt en sån på skivan också. Inget revolutionerande kanske, men en klart upplyftande nytändning och det bevisar också att Alice inte bara går i gamla fotsår utan faktiskt försöker att förnya sig. Det är den riktigt bra låten Six Hours som det handlar om. Det är kanske en pastisch i sammanhanget med tämligen klichéfyllda ackordsprogressioner men det är likväl riktigt bra musik och det är väl det som är det viktigaste i sammanhanget.

Jag tar mig också friheten att helt ignorera plattans bonusspår – Stand, som förutom Alice själv på sång, innehåller rap. Detta är inget sound som klär skivan i någon positiv dager men eftersom den tydligt är markerad som bonuslåt tänker jag alltså inte räkna in den i mitt slutgiltiga betyg och behöver således inte dra av för denna, enligt mig, onödiga fadäs. Allt som allt blir det istället ett mycket positivt intryck med medryckande musik som, i stort sett, låter som på den gamla goda tiden! – 8/10

Recension: Cornelis Vreeswijk – Poem, Ballader och lite Blues – 1970

En ganska märklig samling låtar egentligen, allvar och komik mixat med varandra och detta uppblandat med reciterade poem. Både dessa dikter och texterna håller naturligtvis den intellektuella kvalité man kan förvänta av Mäster Cornelis. Musikaliskt är det, som titeln på albumet antyder, mycket blues, ibland jazzigt uppblandat som i Fåglar, eller mer Cornelis-traditionellt som i den kvicka Generalens Visa. Men det spelar ingen roll fragmenterat albumet framstår, eller hur många stilar som blandats med varandra, det är och förblir texter av en mästare och det är det viktigaste i det här fallet. Ven kan till exempel låta bli att älska avslutningsfrasen i betraktelsen av Morbror Frans, en slarvig och nonchalant men elegant charmör som blivit utslängd ur hemmet för att han förförde grannens fru och i och med denna handling nästan blivit onämnbar i släkten, dessutom en mästare på att tåla alkoholhaltiga drycker, Världens bästa anförvant – inte sant? Att sedan plattan innehåller både Märk hur vår skugga (Epistel 81 – Bellman) och en recitation av Ett Gammalt Bergstroll (Fröding) till synnerligen passande musik gör sannerligen inte saken sämre!

8/10 

Recension: Mikael Wiehe – En Sång till Modet – 2000

Till skillnad från Wiehes platta Sevilla, satte många av sångerna på den här skivan sig direkt. Man får lätt intrycket av att Wiehe är en kverulant, som gång efter annan konstaterar att ingenting i samhället någonsin är bra och dessutom blir sämre ju längre tiden går, av några av de mest framstädande sångerna såsom Den Enda Vägen som enligt uppgift är en tonsatt ledarsida från DN med Wiehes kommentar i refrängen: De säger det är vägen/Den enda vägen fram/Men om det här ska kallas framåt/Då ska jag ingenstans. Det finns också ett ganska bryskt innehåll i Fråga Guillermo Marquez Jara som, enligt min åsikt, åtminstone till viss del vill flytta över skulden från Guillermo Marquez Jara, Mattias Flink och Tommy Zethreaus till samhället. Detta är tydligast i tredje versen: Hur länge orkar man finnas utan att någon ser?/Hur länge orkar man tigga utan att få va’ med?/Hur länge orkar man ropa utan att någon hör?/Hur länge kan man leva i landet utanför? Tätt följt av Fråga Guillermo Marquez Jara/Fråga Mattias Flink/Fråga Tommy Zethreaus/Dom kanske fattar hur man gör! Men oavsett hur man tolkar det är det här onekligen en tämligen politisk platta där låtar som Just i den här sekunden – en sång om tortyr, har ungefär samma tema som Bob Dylans Blowin’ in the Wind (Det är så lite en människa kan göra/Det är så lite en människa förmår/Men den som vill kalla sig människa/Får hon göra det lilla ändå) både känns samhällsviktiga och personliga (Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta något/Och fick leva mitt liv i fred). Också ironi har ett utrymme med låten Jag Vill Inte Va’ fattig, där själva slutklämmen konstaterar att huvudpersonen faktiskt inte har något val efter som det finns långt värre saker i livet att undvika. Det finns också en uppenbar hyllning till civilkuraget – titelspåret En Sång Till Modet och en avslutande sak designad att ena människor i hela vårt avlånga land oavsett etnisk bakgrund Det Här Är Ditt Land: Det här är ditt land/Det här är mitt Land/Från Ales Stenar/Till norra Lappland/Från Bohus klippor/Till Gotlands raukar/Landet det tillhör dig och mig. Sista kommentarer, och den viktigaste också kanske går till Jägaren, vars andemening utan vidare kan jämföras med Hoola Bandoola klassikern Jakten på Dalai Lama där sökandet står i centrum men där åhöraren själv i slutändan får avgöra vad som egentligen eftersöks.

8/10 

Recension: Alice Cooper - The Eyes of Alice Cooper (2003)

Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen from Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på ex text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10

Lars Winnerbäck – Med Solen i Ögonen – 1998

Ett variationsrikt album som visserligen grundar sig helt och hållet i rockmusik men som hämtar inspiration från både småjazziga pianoballader och mer regelrätta upptempolåtar. Genomgående för albumet är dock de kvalitativa texterna som känns ovanligt äkta och självupplevda, även för att komma från Winnerbäck. Naturligtvis infinner sig snart en viss förälskelse till killens sätt att uttrycka sig, till exempel i Pacemaker som inleds med orden: Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt och handlar om ett uppbrott och förstärks sedan med: Jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag går från upptäckt till upptäckt med Winnerbäck, och när jag nu går igenom hans skivkatalog upptäcker jag vilka kvaliteér det finns, och frågan är om inte det här är det bästa albumet jag hört med honom än så länge!

9/10 

Recension: Mikael Wiehe – Sevilla – 1998

Det här var en platta som initialt inte tilltalade mig nämnvärt mycket. Förutom inledande När Ormen Ömsar Skinn (Du trodde du var säker/Du trodde du var trygg/Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg/Livets autostrada/Där du drog fram i alla din glans/ har blitt en damig byväg som inte leder någonstans) som förvisso är enormt medryckande (vilken också var det egentligen anledning till att jag köpte skivan) och den osannolika duetten med Thomas Di Leva: Vad Bryr sig Kärleken, fann jag plattan allt för pretentiös och tråkig för min smak. Inget sting i texterna och allt för mycket romantiska omskrivningar för att vara riktigt lyckad. Men det var då… Nu, tio år senare är det annorlunda! Kanske behövde skivan, eller snarare lyssnaren (jag) tid på sig att mogna innan det gick att ta till sig underfundigheterna, klangerna och de vackra melodierna. För det här är utan tvekan en samling sånger vars innehåll betyder något, vare sig det är kärleksförklaringar som Utan Dej Jag gick som döv och blind/utan dej, utan dej/Jag gick omkring i blindo utan dej eller mera framtidsbejakande som i Ride Johnny Ride. Om detta är en utvecklande fortsättning på öppningsspårets dystra konstateranden (Adjö till allt det gamla/Hallå till alltig nytt/Åt helvete med murar och med gränser/Åt helvete med sorgerna/och åren som har flytt/Där framme finns en morgondag som glänser) eller en betraktelse av trångsynthet (Det finns så många väktare som står vid varsin grind/ De gapar och bevakar och befaller/ Det finns så många fängelser där människor spärras in/och de värsta är väl de som saknar galler) är väl upp till lyssnaren att avgöra.

7/10 

Recension: Alice Cooper - Dragontown (2001)

Dragontown är tydligen den värsta platsen på Brutal Planet så det passar ju bra att den här skivan kommer precis efter den. Många teman känns igen och om Brutal Planet var ett musikaliskt steg mot Metal så är det inget mot vad som åstadkoms här. Det är Industriell Heavy Metal så det skriker om det och redan i inledande Triggerman avslöjar den distade rösten att det här kommer att bli något som Alice inte alls sysslat med tidigare.

Det är rätt jobbigt att lyssna på enligt min mening och fast jag lyssnat igenom skivan, både när den var ny, och ett antal gånger i samband med den här texten är det inget som sätter sig så där jättemycket. Självklart har den dock växt och flera av låtarna är faktiskt ganska trevliga om man bara tar sig tid att lyssna på dem, Men det finns som sagt ett problem med igenkänningsbarheten. Alice röst tar man inte fel på, men det finns för få hookar i musiken. Några passager sticker väl ut och Metal-Rockabillyn Disgraceland tar man heller inte fel på men på det hela taget blir det tråkigt och aningen intetsägande. Jag gillar förstås Every Woman Has a Name, som är plattans enda egentliga ballad. Alice får verkligen tillfälle att bevisa att han faktiskt kan sjunga och om förra plattans Take it Like a Woman flirtade med Only Women Bleed så flirtar den här på… Ja, just det – Take it Like a Woman!

Även It’s Much Too Late andas lite klassiska Alice-vibbar rent musikaliskt men förmår inte lyfta upp albumet till en nivå som jag skulle trivas riktigt ordentligt med och jag får faktiskt viss förståelse för varför det här var den sista plattan jag köpte med Alice direkt när den var nyutkommen. – 5/10

Recension: Twister Sister – Stay Hungry – 1984

Det här var plattan som i alla fall tog mig med storm när den kom. Det var ganska raka och okomplicerade hårdrockslåtar med hitlåtar som skapade teman om oförstående omgivningar. I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It spelades faktiskt en hel del på radio och på MTV vid tidpunkten. Det är väl egentligen så, eller det är åtminstone min nuvarande åsikt, att dessa texter faktiskt inte var speciellt bra, även om man i de yngre tonåren tyckte att de stod för nånting unikt och revolterande. Numera har man dock upptäckt en uppsjö av dylika skildringar där uppväxtårens självständighetskamp gestaltats, till exempel beträffande att finna sin egen stil och/eller plats i det musikaliska samhället. Det heller inte en speciellt välspelad platta, visserligen är teknisk kompetens inte det viktigaste när det gäller musicerande, men bandets musikaliska begränsningar är så limiterade och det sålunda blir ett irriterande dilemma under genomlyssningen. Men trots denna kritik gillar jag fortfarande skivan, det var den första jag införskaffade mig med bandet och det är fortfarande den bästa av dem. Jag antar att jag borde kalla mig nostalgiker och det ligger nog en hel del i det i detta fallet, för jag kan förvisso inte påstå att jag följt deras senare karriär med större intresse och heller inte införskaffat alstren från de senaste åren, men ett och annat snappar man ju upp på andra sätt än genom aktiva genomlyssningar av kompletta album. Det är de enkla rakarna låtarna som jag kritiserade här ovan som är albumets styrka och det är lätt att sjunga med i melodierna. En av låtarna, som egentligen består av två delar – Horror-Teria a) Captain Howdy b) Street Justice berättar förresten samma historia som filmen Strangeland, som Dee Snider skrev och som inte kom förrän 1998. Snacka om att hålla fast vi en historia länge! I övrigt återfinns även klassikerna Burn in Hell (som självaste Dimmu Borgir senare gjort en cover på) och S.M.F.

7/10 

Recension: Whitesnake – Slide It In – 1984

En gång i tiden förälskade jag mig i den här plattans femte spår – Love Ain’t No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga repertoar. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högt tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.

6/10 

Recension: Alice Cooper - Brutal Planet (2000)

Som synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy Metal så har Alice tagit steget fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt överens med musiken.

Även texterna är mörka och speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i jämmerdalen…

En kul grej är också att Alice återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via textrader och annat. I låten Gimme förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.

Men mestadels handlar det alltså om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland förklarande som i Wicked Young Man: It's not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked young man även om det kanske går att tolka på andra sätt också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet här!

Slutligen måste jag bara ta upp plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite med Alice i sina tidigare dar och skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I det avseendet vinner nog Sanctuary….

Hur som helst vinner den här plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10

Recension: Cornelis Vreeswijk – Live – 1972

Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där bristar det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Metallica – Load – 1996

Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, både med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10 

Recension: Alice Cooper - Hey Stoopid (1991)

Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10

Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10

Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10

Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10

Krönika: Melodifestivalen 2012 – Delfinal 3

Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva den här gången. Jag var av den uppfattningen – före programmet – att det knappast kunde bli värre än vad det redan har varit. Det kunde i vart fall inte bli värre än den första delfinalen och Sean Banan… Nu har jag nog upplevt allt tror jag. Jag fattar verkligen inte vad det är frågan om? Visserligen är jag inget tungt fan av den här tillställningen och har inte varit det de senaste åren heller men det här börjar bli löjligt nu. Det börjar bli ett program som man måste titta på för att kunna såga det efteråt. Jag brukar i alla fall kunna vara lagom konstruktiv i min kritik men den här gången vet i fan om jag ens ids artikulera mina tankar till något begripligt.

Det kräver en hel del energi som jag faktiskt inte tycker tävlingen förtjänar att gång efter gång hitta på en ny vinkel att beskriva eländet på så att jag denna gång helt enkelt rakt upp och ned kommer att skriva det jag känner för.

MUSIKALISKT VAR DET EN REN OCH SKÄR KATASTROF!

Youngblood – pojkbandet var alldeles för ojämna röstmässigt för att fungera även om låten hade varit något att ha. Maria Benhaji var enbart trist och faktum är att jag i mina anteckningar inte orkade skriva mera än så. Det var ändå mer än jag brydde mig om att skriva om Mattias Andreasson, Carolina Wallin Pérez och Love Generation och då var ändå den senaste ett av de bättre bidragen för kvällen. Eller rättare sagt, ett av de minst dåliga… För om sanningen ska fram har det sällan varit mer fog att parafrasera en av Martin Ljungs mest klassiska repliker det är ingen som är bäst men många som är sämst!

Molly Sandén

Andreas Johnson borde vid det här laget vara en av de mest rutinerade i startfältet och visst märktes det en annan rutin i framförande. Inget som betyder något eftersom låten, som visserligen räknades bland de minst dåliga av undertecknad, inte var någon höjdare. Efter detta återstod bara två kombattanter, de som också slutligen gick direkt till final. Molly Sandén som faktiskt levererade inlevelse och Björn Ranelid feat, Sara Li som bjöd på något helt nytt i melodifestivalsammanhang! För säga vad man vill så var varken framförandet eller låten i sig något som vi någonsin haft i de här sammanhangen! Personligen lockades jag faktiskt lite av kalkonvärdet, det måste jag erkänna. Men tänk om han går och vinner hela midivitten… Om vi tvingas skicka honom till Eurovison Song Contest, tänk er tanken… Tänk er tanken!

Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10

Kreator - Hordes of Chaos - 2009

Kreator:

Hordes of Chaos

2009

Steamhammer 239197

Jag måste erkänna att sångaren eller sångerskan i ett band är av yttersta betydelse för mig. Är inte denne bra kan det förstöra hela upplevelsen för mig efter det är ett så pass framträdande instrument i helheten. I det här fallet kan väl vokalisten snarare beskrivas med epitetet ”skrikaren” och jag hade under min första genomlyssning otroligt svårt för att penetrera den för att hitta några underliggande kvalitéer. Men eftersom jag är envis och inte ger mig i första taget bestämde jag mig för att härda ut. Och redan efter ett par tre genomlyssningar hade jag slutat reta mig på skrikandet. Jag hade hittat kvalitéer, framförallt i gitarrspelet, som jag verkligen gillade och till råga på allt kommit till insikt om att den här typen av vokalistiskt framträdande verkligen passade till musiken. Nu vill jag inte påstå att Mille Petrozza är någon Tom Araya (Slayer) men han växer in i sin roll mer och mer för varje genomlyssning.

Tyska Kreator har funnits med på scenen ganska länge nu och Hordes of Chaos är faktiskt deras tolfte studioalbum. Trots detta kan jag inte påstå att det är märkbart närvarande i min referensram, detta ställer till problem vid recenserandet, eftersom man inte kan hänvisa till tidigare karriär på samma sätt, men är samtidigt en fördel eftersom man med helt färska ögon (öron) kan ta åt sig musiken och beskriva sina första intryck av den.

Plattan inleds med titelspåret som i sin tur börjar med harmonislingor för att genast övergå i något som för tankarna till Metallicas Blackend för att strax förändras till mer traditionell Death Metal. Är det förresten inte märkligt vad som händer med olika musikstilar och vår uppfattning om dem allt eftersom att åren går. Hade jag lyssnat på det här när Death Metal fortfarande var en relativt ny företeelse hade jag sågat det längs fotknölarna, men nu ser jag det mera som ganska harmlös Thrash. Det är varierande musik, både om man jämför spåren med varandra och inom varje enskild låt.

Det är också tydligt att det sker någon form av musikalisk utveckling genom hela plattan och den andra halvan är klart mycket melodiösare och mindre skrikig än den första. Personligen tycker jag mycket bättre om denna andra halva och det känns som om man också lagt det mesta av krutet rent låtskrivarmässigt där. Strukturen på musiken känns mer genomtänkt och även om det inte är strikt vers refräng vers refräng är det mindre förvirrande. Det händer ständigt något intressant i musiken även om den saknar den där lilla extra hitkänslan som de största banden i genren har.

Jag rekommenderar som vanligt att man lyssnar koncentrerat på vad Hordes of Chaos har att erbjuda då det (också som vanligt) är min övertygelse att man tappar flera nyanser i musiken om man missar de små variationerna i rytmerna och i gitarrspelet om man inte är uppmärksam nog. För även om det här är aggressiv musik finns det nyanser att ta del av och det vore inte rätt mot varken Kreator eller emot den som faktiskt lyssnar på musiken att inte göra sitt yttersta för att ta del av den på ett så bra sätt som möjligt!

6/10

Mötley Crüe – Shout at the Devil – 1983

Trots titeln är det här ett mycket mognare album än debuten. Soundet har nyanserats från skramlandet och bandet står heller inte längre för någon producentroll. Det är bluesig hårdrock där Nikki Sixx än en gång står bakom det mesta av materialet. Musikaliskt är det långt ifrån perfekt även om det låter homogent. Helt ok melodier kompande av de andra instrumenten även om det inte finns mycket riff som sticker ut från mängden. Det måste det heller inte göra för at det ska vara lyssningsvärt och Vince Neil funkar alldeles utmärkt som vokalist. Innehåller den numera klassiska låten: Look that Kill och en oförglömlig version av The Beatles’ Helter Skelter!

6/10

Recension: Machine Head – Burn my Eyes – 1994

Inledningsvis är det svårt att inte genast förälska sig i det grundläggande riffet i öppningsspåret Davidian. Tyvärr så lyckas sedan skivan inte hålla greppet kvar om lyssnaren och den brutala ljudmattan blir enbart tjatig. Personligen så brukar jag komma ungefär halvvägs innan jag ger upp även om min intention naturligtvis varit en komplett genomgång. För övrigt är plattan välproducerad och ljudmässigt jämn och lyssnar man på låtarna var för sig funkar de mycket bättre.

4/10