Krönika: Melodifestivalen 2012 – Delfinal 1

Nog för att jag brukar kunna haspla ur mig en hel del negativa floskler och kanske även någon mer artikulerad tank om melodifestivalens uselhet, men i år tar det nog priset! Vi kan väl börja med att kommentera och konstatera programledarnas erbarmlighet. Jag fattar inte… Hur kan man bara producera en sådan smörja? Låt vara att ingen av de tre kanske är van vis programledarrollen men det här var verkligen katastrof. Helena Bergström var verkligen under all kritik medan Sarah Dawn Finer bättrade sig lite under resans gång. Hon kan kanske bli riktigt anständig vid resans slutdestination. Den tredje, som dessutom personligen presenterade sig som den vi inte känner till, minns jag inte ens vad hon hette men jag antar att det var en komiker av något slag för maken till usel humor har jag sällan varit med om. Petra Mede, kom tillbaka – allt är förlåtet! Och ta med dig Kristian Luuk! Allt är bättre än det här!

Men då var ändå programledarna ljusår bättre än de deltagande musikaliska verken. Det här måste vara det sämsta startfältet någonsin! Till och med min sambo och bisittare inför den här krönikan instämmer i detta och hon har ändå ett gediget intresse i festivalen och har haft det i många år, något som jag inte kan skryta med precis.

Men va fan är det frågan om på ren svenska? Sean Banan?? Det är ju pubertal humor, om en det. Jag fattar inte hur någon över fyra års ålder kan tycka den snubben är rolig? Men faktum är, och jag skäms nästan att säga det, så fanns det en oväntat starkt hook i låten som kanske till och med var den starkaste för kvällen. Det säger väl en del kanske? Det kan man inte anklaga Avalon Dots för. Maken till sömnpiller var det länge sedan jag hörde och jag vet inte varför alla tre prompt skulle sjunga, någon vidare stämsång blev det ju verkligen inte av det! Dessutom blev det lite gapigt på slutet.

The Moniker är dock en artist! Det HÄR är en artist, skrev jag i mina anteckningar. Den klart bästa låten så långt med det var ändå inget vidare. Den nådde verkligen inte upp till Oh My God eller vad låten han hade förra året hette. Men det fanns i alla fall en kontroll där som saknades i många andra nummer. Det hade även de rutinerade damerna i Afro-dite! Självklart klasskillnad i stämsång jämfört med Avalon Dots! Synd bara att det var en upprepning av Never Let it Go från några år sedan. Frånsett från det var den väl pigg och en medryckande discodänga!

Man kan verkligen fråga sig vad ett band som Dead by April gör i den här tävlingen! Jag fattar ingenting. Jag gillar hårdrock och den allra tyngsta och bröligaste också många gånger, men det här funkar verkligen inte. Ingen av de två delarna i låten, varken popen eller metallen låter bra. Kanske är popdelen trots allt något bättre men det var ändå startfältets mest bedrövliga bidrag i mina öron! Mycket bättre var verkligen inte Marie Serneholt som hade ett very very swedish-skt uttal. Finns det inte talpedagoger för sådant? Hon såg ut i alla fall som att hon tyckte hon var hur bra som helst men refrängen var verkligen hemsk! Bidraget var kanske det som kom närmast riktig schlager trots allt och var väl en crossover mot Dance eller så.

På pappret hade verkligen Thorsten Flinck inget i festivalen att göra heller. Och någon större sångare tyckte jag inte att han var. Däremot en riktigt skicklig recitatör! Det lät lite åt Rikard Wolff hållet. En ganska grov röst som kändes mer som teater och skådespel än som artisteri. Jag tror i och för sig att Wolff hade gjort det bättre men det var ändå överförväntan! Och så var det ju Loreen då… Jag vet inte om hon sjöng eller imiterade en Contemporary Dancer? Jag tyckte mest hon ålade sig på golvet men hon hade i alla fall en mäktig powerballad. Eller rättare sagt, den började lite så med den försvann snart ut i intet. Riktigt bedrövligt!

Sen kom det bästa framförandet. Det av de tre programledarna som konstaterade att det inte bara var bögarnas fest och med floskler och haranger konstaterade de att alla borde vara lika mycket värde oavsett sexuell preferens, hudfärg, vikt, längd etc. etc. Det skriver jag gärna under på! Men oavsett budskapet så tycker jag att det fanns flera roliga passager i texten som jag skrattade högt åt. Inte visste jag att Helena Bergström kunde sjunga så pass bra!

Recension: John Mellencamp – Mr Happy Go Lucky – 1996

Det här en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som är medryckande och det finns inget annat heller av det som gör till exempel Uh-huh så bra! Det skiljer förvisso några år och en nära på fatal hjärtinfarkt mellan dessa båda skivor men så här stor skillnad borde det inte vara. Det är riktigt bedrövligt och det enda man kan säga vara en förmildrande omständighet är att det trots allt är kompetent framfört. Materialet är inget vidare men han sjunger ju inte falskt i alla fall och det är väl ungefär så långt man kan sträcka sig. Jag tycker inte det finns någon mening att tjata den här skivan för att få den att bli bättre heller. En sådan insats kräver att det finns någon form av förhoppning och det finns inte här.

3/10

Recension: U.D.O. – Timebomb – 1991

Det här var den första skivan jag köpte med U.D.O. om man undantar debuten Animal House från 1987 som införskaffades på vinyl. Det var inte förrän långt senare som den byttes ut, eller snarare kompletterades med en CD. Hur som helst så var jag redan vid införskaffandet av Timebomb ganska missnöjd med skivan. Den var lite för utpräglat tuff, fräck och hård och inte alls i samma stil som debutalbumet. Till och med lite mera än var Udo Dirkscheider egentligen klarar av att leverera. Det kändes som om han tagit på sig lite för stora skor helt enkelt. Lite grand som att det ska vara häftigt och fräckt bara för sakens skull och inte för att det tillför musiken något egentligen. Rösten raspar och rosslar mer än vanligt och han tar i så att han blir gul och blå. Han lyckas med nöd och näppe att undvika att göra sig själv till åtlöje men totalt sett är det absolut ingen skiva som kommer att gå till historien. Men egentligen är det väl inget fel på den, jag gillar att ha den i samlingen och att den står i hyllan är bara trivsamt, men särskilt ofta plockar jag inte fram den! I ärlighetens namn måste jag dock hävda att den växt sedan inköpet, men det är ju å andra sidan ganska många år sedan då jag köpte den redan när skivan var ny. Men även om det är hårdare och tuffare, vilket inte med nödvändighet måste vara en fördel, är det egentligen inget nytt under solen. Vi har hört allt förr och det finns inget som direkt sticker ut från mängden.

6/10