Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet
inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat
i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst
tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det
nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än
möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan
gjort och det är småjusteringar som kan göras.
Det här är alltså Slayers
debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet
fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala
livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil
has no Boundries och The Antichrist trängs med Die
by the Sword och Fight till Death och då är vi inte
halvvägs än!
Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som
han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande
melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske
kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit
mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det
finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under
åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte
fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan
tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!
9/10
