Recension: Kiss – Animalize – 1984

Det här är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom Lick It Up kom året innan och så hade de ju precis sminkat av sig och behövde lite mer tid i rampljuset. Det här var förresten den enda skivan med Mark St. John som medlem i bandet. Han ersatte Vinnie Vincent som gitarrist samma år som skivan kom ut. Eric Carr spelar trummor och Gene Simmons och Paul Stanley, som också skrivit allt material står för kompgitarr/bas och sång.

4/10

Recension: Doro – Force Majeure – 1989

För ett tag sedan skrev jag om Doros skiva Love Me in Black från 1998 som jag fann vara överraskande industriell i sitt sound. Den här påminner ingenting om det! Det här är istället den första skivan som Doro Peasch släppte under sitt eget namn efter Warlock. Det finns någon berättelse om varför det kom att bli som det blev, där Doro nekades rättigheter till namnet Warlock, som hon egentligen ville släppa albumet under men jag kan inte detaljerna och lämnar det helt sonika utanför. Hur som helst så låter det här mycket mer rock ’n roll, hårdrock, heavy metal, eller vad man än vill kalla det för, än vad Love Me in Black lyckades med! Det är nästan stereotypiskt men trots allt mycket bättre än den industriella musikstil som senare skulle komma! Däremot är det inte nödvändigtvis jättebra ändå och det är inte alltid jätteintressanta melodier och där kommer nog den här till korta jämfört med Love Me in Black. Till plattans höjdpunkter hör I Am What I Am och det är alltid kul att höra en version av A Whiter Shade of Pale som plattans inledningsspår. Men även den här skivan lider lite av att Doro inte har en särskilt intressant röst. Hon är helt klart kompetent som sångerska men inget exceptionellt och hon förmår inte lyfta musiken till högre höjder på egen hand. Det blir lite tröttsamt i längden och det blir trots allt lite för stereotypiskt vid några tillfällen. Enstaka låtar funkar ganska bra men helhetsintrycket är inget man hoppar av lycka över.

5/10