Eftersom Randy
Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera
vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i
King Kobra, som togs in just för att Blackie
skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt
oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en
samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret.
Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the
electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från
sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.
Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var
väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att
man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest
spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med
första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att
chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer
på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!
Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The
Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt
om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag
har förstått det hela rätt är inte Blackie
Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig
känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna
men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås
ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon
mån 9.5.
–N.A.S.T.Y. men framförallt I
Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av
låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att
förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit
rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt
som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är
förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är
lite för jämntjockt för min smak.
6/10
