Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första
åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på
bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som
producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept
och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller
musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra
låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första
plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och
många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’
for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers,
som Motörhead senare skulle komma
att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske
framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La
Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från
bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som
finns i denna är ZZ Top,
själva hjärtat i trions musik så att säga.
Plattan placerade sig på åttonde
plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på
singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på
allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är
det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de
första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i
bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande
låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster
helt enkelt! – 8/10
