Jag tror inte att
jag har lyssnat på Venom med någon
reda sen Black Metal albumet. Någon
enstaka skiva har det väl blivit men inte så där helhjärtat. Jag vet inte om det var det extremt taskiga
ljudet på Black Metal eller om
musiken helt enkelt inte passade mig just då. Jag gillade titelspåret som fan
man har inga minnen av resten. Inte mer än att allt mer eller mindre skulle ha
låtit likadant.
At the Very Depths är något helt
annat. Det är inte längre den skitiga black metal som bandet en gång stod för. Jag
skulle istället vilja rubriceras det som heavy metal idag. Vissa av texterna är
fortsatt kvasisatanistiska men det är väl känt sedan länge att allt som Venom hade var en image. De trodde inte
på det där om Satan själva.
Men jag gillar den
har skivan på sina egna premisser. Det
är kanske inte lika skitigt som förr men det är bättre ljud och melodier man
lär sig redan efter ett par genomlyssningar. Det är låtar lätta att ta till sig
och som musikaliskt ibland ligger i gränslandet mellan punkrocken och
Motörhead.
Det här är en skiva
jag verkligen rekommenderar och som gjorde mig smått överraskad faktiskt. Jag
hade inte väntat mig så kvalitativ musik.
8/10
