Billy Momo – Drunktalk – 2015

Visst låter Billy Momo som ett artistnamn? Ett ganska klatschigt sådant också. Men det är faktikst en konstellation av Tomas Juto och Oskar Hovell. Enligt deras presentation har de båda medverkat i en massa andra band men jag känner inte till dem sedan tidigare. Desto bättre skulle jag säga eftersom jag inte har något som färgar mitt omdöme. Jag får en alldeles oskyldig upplevelse. Det är intressant att med fräscha öron lyssna på något man inte har en susning om vad det är. Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat det. Men det är lika sant ännu!

Ska man jämföra med Billy Momo med något annat jag har i min referensram får jag problem. Det är väl mestadels någon sorts pop. Emellanåt kan jag inte låta bli att dra paralleller med Bare Naked Ladies humor. Fast det är inte glättigt och underhållande på det sättet hela tiden. Får jag drista mig till att dra en parallell till så blir det till den medryckande musikaliten på Rick Vitos fantastiska platta Band Box Boogie!

Överlag är det ganska lågmält men om man blandar in de två referenserna jag har angivit hittar man rätt härad i alla fall! Jag gillar det här som fan. Det är egentligen inte min stil över huvud taget men det är det som är så skönt. Ingen av oss är väl helt totalitära i våra musikaliska preferenser. Det är vad jag alltid har trott i alla fall. Jag gillar att kliva utanför lådan ett tag och insupa doften av någon som inte med nödvändighet ingår i mitt musikaliska kärnintresse.

8/10

Nocean – Based on a Lie – 2015

Det här var en verkligt upplyftande erfarenhet! Nocean, som frontas av sångerskan Hanna Olsson, låter som något som kunde ha varit vilket stort band som helst på 80-talet. Och man kan säga mycket om 80-talet, att frisyrerna inte borde ha funnits, örhängena varit mindre plastiga och allt möjligt. Men hårdrocken var fortfarande i sin vagga och det fanns inte alla möjliga extrema avarter att tillgå. Inte på samma sätt som idag i alla fall.

Noceans musik är av tämligen klassiskt snitt om man tar ovanstående under betraktande. Det är inte så mycket krusiduller. Det är inte Thrash, det är inte Death och det är knappt ens Metal över huvud taget. Det här är hårdrock som den är menas att låta! Det är sköna melodier och en drivande sång i kombination med medryckande gitarriff. Inget märkvärdigt kanske, men fan så bra!

Based on a Lie är en fyralåtars EP och är bandets andra så långt. Jag kommer självklart att snoka reda på den första också för jag gillar det här skarpt! I skrivandets stund kan bandet även stoltsera med ett skivkontrakt på en fullängdare. Jag känner att jag behöver den när det är dags för release i början på 2016. Måtte tiden gå fort fram till dess!

8/10

Stellan Wahlström Drift Band – The Mercy – 2015

Jag har fått en massa singlar de senaste åren. Alltså digitala sådana, det är väl det som skickas ut till skribenter numera. Inget fel i det även om jag länge var motståndare till den typen av filen. Det är helt enkelt roligare med en fysisk produkt som man samtidigt kan känna lite på. Men å andra sidan blir de fysiska produkterna allt mer slimmade för att hålla nere kostnaderna att det inte är så mycket av känslan kvar längre. Annat var det på vinyltiden!

Stellan Wahlström Drift Band är ett band som påminner en hel del om vad John Mellencamp skulle kunna tänkas göra. Det är inte fantastiskt men det är heller inte Mellencamp alltid. Det är stabilt och det är i grunden gitarrbaserad musik. Jag ser fram emot den kommande plattan Hotell Continental!

Midway – Kickstart Riot – 2015

Det tog mig ett tag att ”förstå” den här skivan. De bästa skivorna gör nästan alltid det. Det är så jag funkar, jag behöver riktigt förstå vad det är jag lyssnar på innan jag kan uppskatta det på riktigt. Det är frågan om hård rockmusik men knappast hårdrock i den vanliga meningen. Jag skulle säga att det ligger någonstans emellan klassiska band som Deep Purple och mer lättlyssnad FM-Rock. Jag som gillar rejäla gitarriff får lyssna lite extra nog för det är inte en så där framträdande roll som gitarristen har. Den finns förstås där hela tiden och det är inte direkt i bakgrunden heller men det är inte riff av det slaget som man kanske hade förväntat sig. Det är mer spelglädje än rockriff.

Däremot är både trummor och bas oerhört stabilt och sång och gitarr kan tryggt luta sig mot denna ljudvägg. Jag är förvånad över att jag gillar basspelet så mycket som jag gör. För mig brukar det alltid vara fokus på gitarr i lyssnandet, men inte här alltså. Det är rock and roll med mycket spelglädje och energi. I texterna kan man höra mycket av den varan också. Get ready for the fucking show och We came a long way from whiskey and cocaine passar ju bara helt kanon i sammanhanget!

Det är snyggt producerat och det är inget som är överdrivet glättigt heller. Allting infinner sig i ljudbilden från instrumenten till vackra sångpålägg som förstärker leadsången ordentligt på sina ställen. Helt klart en lysande platta faktiskt. Det är nog det enda jag egentligen kan kala den för. Lysande!

Release 2015-04-22

9/10

Chugger – Human Plague – 2015

Det finns inte mycket som är roligare än att utforska musik man inte alls känner till sedan tidigare. Tack vare Rambo Music får jag nu chansen att ge er, mina kära läsare, min åsikt om den här skivan. Chugger är okända för mig. Det är det allra bästa, när man inte behöver färgas av några förutfattade meningar eller tidigare alster att jämföra med. Det svåraste som finns att lyssna på, och tycka till om, är de band där man verkligen har älskat en skiva och sedan jämför allt som kommer med det enda skiva. Det finns några såna band i min garderob men jag tar inte upp dem här och nu.

Chugger låter brutal om man lyssnar på sången. Det är growl å det bestämdaste och det passar onekligen instrumenteringen väl. I pressutskicket står de rubricerade som melodisk Death Metal, vad nu det är? Överlag så tenderar man att överanalysera influenser och sound med en nästan tvångsmässig ambition att kategorisera och rubricera. Man måste med alla medel nödvändiga gruppera sån musik för sig och annan musik för sig. Jag gör det också så ingen är väl oskyldig nog att kasta första stenen. Jag tror det är recensenter framför allt faktiskt. Vi är dåliga människor.. ;-)

Musiken är inte lika brutal som sången låter göra gällande. Som dödsmetal är det förvånansvärt milt. Vilket i min värld enbart är något positivt. När det finns band som är så brutala och gutterala att man knappast kan urskilja en ton, finns det också band som Chugger. Det är tydliga riff och det är något som jag uppskattar. Det är mycket gitarr och mycket bas i ljudåtergivningen. Alltså instrumentet bas och inte frekvensomfånget. Det är nästan outhärdligt när man hör skivor där allt fokus ligger på de mörkare registren. Jag gillar vad man har lyckats med här. Det är en bra mix av frekvenserna. Trummorna ligger trivsamt i bakgrunden och fungerar i bra symbios med basen. Precis vad man kan önska sig alltså.

Jag ska villigt erkänna att jag inte lägger större vikt vid texterna när det gäller sån här musik. Rösten får agera som ett instrument helt enkelt. Det är klart att jag enstaka fraser sätter sig eller så men generellt tycker jag att det är alldeles för ansträngande att hänga med för att bry mig om det. I alla fall så här tidigt i lyssningsprocessen. När jag har hört den några gånger till kanske jag gör det men inte förr. Till dess for helheten stå för intrycket.

8/10

Woe Gothenburg – it’s woe time – 2015

Varför kommer det så mycket musik från Göteborg? Det finns ju hur mycket band som helst från denna Sverige näst största stad. Det är säkert en fråga som är intressant att forska i men den hör kanske inte hemma i en recension av en debutplatta? Inte för att det har med något annat att göra men jag antar att Woe har råkat ut för att bli sammanblandade med andra band och därefter lagt till Gothenburg i namnet. Det är inte ett helt ovanligt grepp bland bandnamn som får anses vara populära. Det här är alltså Woe Gothenburg!

Ska vi placera dem på den musikaliska kartan över hårdrock och heavy metal, för det är i denna svär Woe Gothenburg hör hemma, menar det själva att Black Label Society, Rage Against the Machine och Foo Fighter är bra referenser. Jag tänker inte protestera. Det är helt klart en välspelad platta och jag gillar den råa energin som kommer från musiken. Egentligen är jag inte så förtjust i den typ av sång som Woe Gothenburg använder sig av. Och nu råkar jag förstås i blåsväder och måste förklara mig…

Självklart är det inte sången som är problemet, utan själva melodislingan, eller sättet det levereras ihop med den tunga rockmusiken. Den ligger liksom lite utanpå och är inte riktigt lika melodiskt medryckande som jag skulle vilja. Det där är inte genomgående för hela skivan. Och det blir dessutom mer tilltalande för varje gång jag lyssnar på musiken. Jag är dock en kille som gillar gitarrer och gitarriff och på den fronten har jag inget att klaga på. Det är mycket av båda varorna. Kanske så mycket att när jag koncentrerar mig på att njuta av detta hinner jag inte riktigt med att fokusera på sången också. Så är det naturligtvis. Det är inget fel någonstans, det är bara jag som inte hinner med att upptäcka allt som finns.

För det är onekligen bra musik, tro inget annat! Det ligger väl närmare hårdrocken än heavy metal skulle jag nog säga. Ja, inte om man räknar klassiska band med klassiska skivor, Deep Purple och Black Sabbath kanske. Men det är heller inget som påminner om NWOBHM. Detta är något annat. Något som kommer att leva länge än. Musik som ännu inte är tidlös men som med rätt förutsättningar mycket väl skulle kunna bli det över tid.

7/10

Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Venom – Into the Very Depths - 2015

Jag tror inte att jag har lyssnat på Venom med någon reda sen Black Metal albumet. Någon enstaka skiva har det väl blivit men inte så där helhjärtat.  Jag vet inte om det var det extremt taskiga ljudet på Black Metal eller om musiken helt enkelt inte passade mig just då. Jag gillade titelspåret som fan man har inga minnen av resten. Inte mer än att allt mer eller mindre skulle ha låtit likadant.

At the Very Depths är något helt annat. Det är inte längre den skitiga black metal som bandet en gång stod för. Jag skulle istället vilja rubriceras det som heavy metal idag. Vissa av texterna är fortsatt kvasisatanistiska men det är väl känt sedan länge att allt som Venom hade var en image. De trodde inte på det där om Satan själva.

Men jag gillar den har skivan på sina egna premisser.  Det är kanske inte lika skitigt som förr men det är bättre ljud och melodier man lär sig redan efter ett par genomlyssningar. Det är låtar lätta att ta till sig och som musikaliskt ibland ligger i gränslandet mellan punkrocken och Motörhead.

Det här är en skiva jag verkligen rekommenderar och som gjorde mig smått överraskad faktiskt. Jag hade inte väntat mig så kvalitativ musik.

8/10

Nytt från THUNDER!!

Jag som trodde att brittiska THUNDER hade lagt karriären på hyllan och så kommer de med ett nytt album! Detta ska införskaffas!

Release 20150213

Melodifestivalen 2015, Delfinal 1 – en krönika – typ…

Egentligen hade jag tänkt att jag inte skulle skriva fler krönikor om melodifestivalen men jag känner att jag inte riktigt kan låta bli. Nu blir inte det här lite uppstyrt och strukturerat som tidigare krönikor har varit. Mer en avslappnad reflektion över eventet egentligen.

Först och främst kan jag konstatera att Sanna Nielsen är helt ok som programledare. Hon är förstås bättre som sångerska men hon gör ett riktigt bra jobb. Hennes kollega Robin Paulsson är jag dessvärre helt obekant med sedan tidigare men även han visade på scennärvaro och faktum är att det skämt, som traditionellt sett brukar vara ganska plumpa, faktiskt gick hem igår. Kanske beror det på vem som säger dem och på vilket sätt de framförs? Det funkade i alla fall! Jag gillade också programledarnas musikaliska eskapader. Visst, Robin Paulsson är komiker och inte sångare, det märks, men jag tycker han klarade sig bra!

Själva tävlingen då? Jodå, det var väl som det brukar vara. Ett gäng låtar som alla tycks hade i de sociala medierna. Några var bättre än andra men tyvärr måste jag erkänna att min favorit i gårdagens startfält inte tog sig vidare. Det gjorde däremot Eric Saade (vilken överraskning) trots att han verken hade en låt eller en scenshow som kan mäta sig med det han tidigare har ställt upp med. Det är min åsikt förstås. Det var väl ok, men som sagt inget som kommer i närheten av tidigare bidrag.

Jessica Andersson var snyggast igår, det är förstås inte så svårt för henne då hon är oerhört vacker. Inget som har med det musikaliska framförandet att göra kanske men vidare gick hon i alla fall med sin ballad. Helt ok den också.

Jag tänker inte ens kommentera vad jag tyckte var totalt bedrövligt med ett av dessa bidrag gick i alla fall vidare till andra chansen. Förresten behöver jag väl inte hymla. Bland mina preferenser ingår som regel inte rap.

Sen går det förstås inte att komma runt att kommentera den tredje programledaren, sidekicken Filippa Bark. Det är förstås inte en riktig person utan en karaktär spelad av skådespelerskan Sissela Benn. Grymt jobbig men samtidigt fantastiskt underhållande. På gränsen till lyteskomik kanske men jag gillar det skarpt. Man behöver inte alltid ta allting så allvarligt och läsa in för mycket i det som sägs och det som framförs. Om man tar det för vad det är blir det bra mycket mer underhållande!

Överlag tycker jag att det var ett trevligt program. Kanske inte så mycket konfetti, flärd och glitter som vi är vana vid men heller ingen diskbänksrealism. Det är bara att se fram emot nästa delfinal! J

Video: Brothers Among Wera

I pressreleasen står det "Ingen lämnas oberörd". Jag håller med! Det här är stämsång med stort S!
Album på gång! Missa inte det!