Recension: Alice Cooper - Dragontown (2001)

Dragontown är tydligen den värsta platsen på Brutal Planet så det passar ju bra att den här skivan kommer precis efter den. Många teman känns igen och om Brutal Planet var ett musikaliskt steg mot Metal så är det inget mot vad som åstadkoms här. Det är Industriell Heavy Metal så det skriker om det och redan i inledande Triggerman avslöjar den distade rösten att det här kommer att bli något som Alice inte alls sysslat med tidigare.

Det är rätt jobbigt att lyssna på enligt min mening och fast jag lyssnat igenom skivan, både när den var ny, och ett antal gånger i samband med den här texten är det inget som sätter sig så där jättemycket. Självklart har den dock växt och flera av låtarna är faktiskt ganska trevliga om man bara tar sig tid att lyssna på dem, Men det finns som sagt ett problem med igenkänningsbarheten. Alice röst tar man inte fel på, men det finns för få hookar i musiken. Några passager sticker väl ut och Metal-Rockabillyn Disgraceland tar man heller inte fel på men på det hela taget blir det tråkigt och aningen intetsägande. Jag gillar förstås Every Woman Has a Name, som är plattans enda egentliga ballad. Alice får verkligen tillfälle att bevisa att han faktiskt kan sjunga och om förra plattans Take it Like a Woman flirtade med Only Women Bleed så flirtar den här på… Ja, just det – Take it Like a Woman!

Även It’s Much Too Late andas lite klassiska Alice-vibbar rent musikaliskt men förmår inte lyfta upp albumet till en nivå som jag skulle trivas riktigt ordentligt med och jag får faktiskt viss förståelse för varför det här var den sista plattan jag köpte med Alice direkt när den var nyutkommen. – 5/10

Recension: Twister Sister – Stay Hungry – 1984

Det här var plattan som i alla fall tog mig med storm när den kom. Det var ganska raka och okomplicerade hårdrockslåtar med hitlåtar som skapade teman om oförstående omgivningar. I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It spelades faktiskt en hel del på radio och på MTV vid tidpunkten. Det är väl egentligen så, eller det är åtminstone min nuvarande åsikt, att dessa texter faktiskt inte var speciellt bra, även om man i de yngre tonåren tyckte att de stod för nånting unikt och revolterande. Numera har man dock upptäckt en uppsjö av dylika skildringar där uppväxtårens självständighetskamp gestaltats, till exempel beträffande att finna sin egen stil och/eller plats i det musikaliska samhället. Det heller inte en speciellt välspelad platta, visserligen är teknisk kompetens inte det viktigaste när det gäller musicerande, men bandets musikaliska begränsningar är så limiterade och det sålunda blir ett irriterande dilemma under genomlyssningen. Men trots denna kritik gillar jag fortfarande skivan, det var den första jag införskaffade mig med bandet och det är fortfarande den bästa av dem. Jag antar att jag borde kalla mig nostalgiker och det ligger nog en hel del i det i detta fallet, för jag kan förvisso inte påstå att jag följt deras senare karriär med större intresse och heller inte införskaffat alstren från de senaste åren, men ett och annat snappar man ju upp på andra sätt än genom aktiva genomlyssningar av kompletta album. Det är de enkla rakarna låtarna som jag kritiserade här ovan som är albumets styrka och det är lätt att sjunga med i melodierna. En av låtarna, som egentligen består av två delar – Horror-Teria a) Captain Howdy b) Street Justice berättar förresten samma historia som filmen Strangeland, som Dee Snider skrev och som inte kom förrän 1998. Snacka om att hålla fast vi en historia länge! I övrigt återfinns även klassikerna Burn in Hell (som självaste Dimmu Borgir senare gjort en cover på) och S.M.F.

7/10 

Recension: Whitesnake – Slide It In – 1984

En gång i tiden förälskade jag mig i den här plattans femte spår – Love Ain’t No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga repertoar. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högt tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.

6/10