En gång i tiden förälskade jag mig i den här
plattans femte spår – Love Ain’t
No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga
repertoar. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man
inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med
de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty
of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra
låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högt
tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för
några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets
hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna
längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till
att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas
tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.
Whitesnake är mina rocck favoriter nog för att coverdale är 61 år...tar precis som du fram den titt som tätt och lirar dessa plattor, tack för inlägget mvh ludde
SvaraRadera