Black Sabbath - Black Sabbath - 1970

Black Sabbath

Black Sabbath

1970

Castle Music Ltd. #CMTCD 003

Det märkliga med Black Sabbath, i alla fall så här i början av karriären är att det faktiskt inte är de mest kända medlemmarna Tony Iommi och Ozzy Osbourne som är de intressantaste. Låt vara att det kanske inte hade blivit någon vidare forstsättning utan Iommis dedikation vilket framkommer i boken Iron Man som handlar om Iommis liv. Men faktum för undertecknad kvarstår, det är Geezer Butlers basspel och Bill Wards trumslagande som är den stora behållningen här på debutplattan!

Jag har ägt den här skivan länge så det är verkligen inte någon ny bekantskap. Men en gång i tiden förälskade jag mig så i titelspåret att jag knappast lyssnade på något annat. Övriga spår är således ganska främmande för mig trots att det handlar om stora klassiska hits som The Wizard och N.I.B.. Givetvis känner jag igen dem men om någon skulle be mig nynna på dem skulle jag nog inte klara det. Inledningen på Black Sabbath What is this that stands before me? Figure in black which points at me är däremot inget problem.

Så vad säger man? Klarar en platta med över 40 år på nacken en granskning i dagens musikklimat? Är den passé? Låter det daterat? Självklart hör man att det inte är något nytt material men samtidigt är det onekligen odödlig musik. Det spelar ingen roll om Ozzy spelar munspel hellre än bra på The Wizard. Det finns en dedikation till musiken och att grabbarna gör vad de brinner för är helt uppenbart. Läser man Iron Man, vilket jag förstås har gjort, inser man också att den lokala puben också var av stor betydelse på den här tiden och att det mesta av inspelningstiden gick åt att hänga där.

Men för att fortsätta svara på mina egna frågor måste jag påstå att det är självklart en platta som håller fortfarande. Det kanske inte lämpar sig att plocka fram den varenda dag men varje gång den åker fram frågar jag mig själv varför jag inte har hört den på så länge. Musikalisk är det banbrytande för sin tid men även om Black Sabbath oftast benämns vara tidig Heavy Metal tycker jag inte att man har hunnit dit på den här plattan i alla fall. Jag skulle rubricera det här som hårdrock och inget annat. Låt vara att soundet är mörkt, mörkare än Deep Purple förstås, men det känns som att bluesen finns där och bluesen ligger till grund för den klassiska hårdrocken inte för Heavy Metal.

7/10

Recension: Dream Theater - Images and Words - 1992

Dream Theater

Images and Words

1992

Warner Music #8122797963

När det gäller Dream Theater så har ekvilibrismen en självklar plats i musicerandet! Och det är inte bara gitarristen, som det brukar vara i så många andra band som drar sitt strå till stacken. Även basisten och keyboardisten känns fabulöst skickliga. Nu ska jag inte säga något ont om trummisen och sångaren men även om de är skickliga utmärker de sig inte på ett sådant sätt just på den här skivan i alla fall. Trumslagaren Mike Portnoy håller taken och detta gör han utmärkt då rytmkonstellationerna inte alltid är de mest självklara. Däri ligger också grunden för gitarristen John Petruccis utspel med allehanda märkligheter och basisten  John Myungs likaledes fantastiska skalor. Till detta kommer också Kevin Moore som lägger keyboard till alltihop och förstärker det om redan finns där.

Detta var James LaBries första skiva med bandet. Tydligen var det oerhört svårt att få tag i en sångare som passade in i bandet men jag tycker verkligen att de har lyckats! Musikalist är det progressivt och inte sällan hör man spår av Zappa-infuenser. Inte så mycket att man tappar hakan men så ligger musiken lite mera åt Metal än åt Rock också. Men inte för långt, det finns onekligen partier som inte är särskilt hårda och inte särskilt otillgängliga för gemene man heller. Ibland tycker jag att det skulle kunna vara utmärkt radiomusik faktiskt!

Och trots all del individuella kompetens som bandet besitter känns de oerhört samspelande! Det är enbart vid något enstaka tillfällen man halv om halv får känslan av att man krånglar till det lite bara för att man kan. Det här är ett utmärkt album men lider trots allt lite av att det på sina ställen är lite för komplicerat.

7/10

Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10