På den här skivan handlar det uteslutande om covers på
vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av
dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är
förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan
– den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars
Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar
honom.
En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är
egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper
av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det
har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med
eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte
riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt
till sin rätt.
Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner
inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa
låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält
upptempo.
Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv
totalt. Det är artister som Thomas Di
Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är
jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli
rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till
slut.
6/10
