Så var sagan slut. Jag kan
inte saga att det kom som någon chock efter att man sett klipp på nätet,
youtube och annat, om spelningar som fått avbrytas på grund av legendens hälsa.
Men en sak kan man i alla fall säga. Ian
”Lemmy” Kilmister var rockens mest äkta stjärna ända till dess han gick ur
tiden. Han slutade aldrig att vara den han var trots framgång och berömmelse
såsom en del andra musiker kan göra. Jag upplevde honom aldrig som en diva
eller en person som hade låtit framgången stiga honom åt huvudet. Han verkade
innerlig när han var tvungen att ställa in på grund av sin vacklande hälsa och
jag glömmer aldrig när han i en intervju fördömde ett skivsläpp gjort av skivbolaget.
Han uppmanade fansen att inte köpa den då den enligt honom in höll måttet. Nån
livehistoria eller samlingsskiva tror jag. Enligt hans uppfattning var det bara
ett sätt för bolaget att tjäna pengar. Så beter sig en riktigt rock n roller!
En riktig stjärna!
Själv har jag genom åren
införskaffat en del skivor med Motörhead. Inte jättemånga då bandets musik i
essensen inte är riktigt min stil. Men jag har som sagt en del och det är
blandade upplevelser från dem. En del har varit fantastiskt bra plattor, som The Wörld is Yours En
annan var en samlingsskiva med bara Lemmy,
som jag sålde i ett svagt ögonblick. Det var några lustiga covers på den, allt
ifrån Enter Sandman till låtar man
aldrig skulle komma på tanken att göras om till Lemmy-stuk. Något annat än perfektion känner jag inte att jag vill
nämna i det här sammanhanget. Rickenbacken kommer aldrig att tystna. Jag ser
istället fram emot tributskivorna som lär komma i bortgångens kölvatten. Låt
dem komma, jag välkomnar dem!
Lemmy blev 70år, Vila i frid!
