Recension: Steven Seagal – Mojo Priest – 2006




Steven Seagal brukar väl ofta anses vara en ganska usel skådis och hans namn har ingen högre status bland “seriösa” filmtittare. Jag kan hålla med om att hans filmer inte är Oscarsmaterial och att jag rös till en smula när jag först hörde talas om att han faktiskt hade gjort TVÅ skivor också! Detta är alltså den andra av dem och det är ett rent bluesalbum. Jag har sett den sågas vid fotknölarna och jag har sett den hyllar som den bästa bluesplattan från 2006 i olika recensioner! Min egen uppfattning ligger väl någonstans mitt emellan kanske. Jag gillar faktiskt Steven Seagals röst, den är rökig och full av whiskey och passar verkligen att farmföra blues! Jag har heller inget emot hans gitarrspel och sällar mig till dem som inte har något emot gitarrsolot i BBQ (ett solo som verkligen har delat folk över hela nätet i två läger). Det är kanske inte är det mest innovativa bluesalbumet genom tiderna, men det ligger väl heller inte i bluesens natur att vara innovativ? En del tycks hävda att Steven Seagal här har tagit alla bluesens komponenter och gjort en nidbild eller karikatyr av den. Grunden i denna kritik tycks vara att man hävdar att Steven Seagal har tagit sig på allt för stort allvar. Jag hävdar istället att han har rätt att ta sig på allvar när det han gör når så pass höga kvaliteter. Det är inte det bästa som hänt bluesvärlden den här sidan 2000-talet men klar stabilt och lyssningsvärt och jag kommer helt klart att hålla utkik efter fler musikaliska utsvävningar från Steven Seagal!

7/10

Recension: Europe – 1982-1992 – 1993





Eftersom jag just nu håller på att läsa Mattias Klings biografi om Europe – Only Young Twice för en recension på Bedårande Böcker. Det lämpade sig att lyssna igenom de största hitsen utan att för den delen gå igenom hela diskografin (vilket det finns framtidsplaner för). Jag tog därför tillfället i alt och körde denna samlingsskiva som innehåller första omgången av Europe. Genast slås jag av hur fantastisk bra de tidigare låtarna egentligen är – Seven Doors Hotel, som enligt uppgift bygger på Lucio Fulcis skräckis The Beyond och In the Future to Come från första plattan, Stormwind, Open you Heart och Scream of Anger från den andra – Wings of Tomorrow. Självklart är succéplattan och titelspåret The Final Countdown representerad och så kommer de plattor jag har mindre koll på, Out of theis World och Prisoners in Paradise där John Norum bytts ut Kee Marcello. Vilken oerhörd skillnad det är! En del svar till varför får man i boken men även i Kee Marcellos egen biografi Rockstjärnan Gud Glömde. Och jag är faktiskt inte alls lika sugen på att införskaffa dessa plattor längre. Det låter helt annorlunda, är sönderproducerat och passar inte mig alls. Nåja, jag gör väl det för konstens skull i alla fall! Helt klart ett bra samlingsalbum av de fem första skivorna är det men jag tänker inte dela ut något betyg! Hehe!