Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999

Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 

Accept – Russian Roulette – 1986

Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia…

Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte inte den levde upp till sina föregångare – Metal Heart och framförallt Balls to the Wall. Men det är många år sedan nu. Omdömen är en färskvara och därför är vad jag tyckte då inte nödvändigtvis synonymt med var jag numera anser. Och faktum är att efter att ha lyssnat senast idag på Russian Roulette så har jag svårt att förstå varför jag var så missnöjd?! Det vimlar ju av starka låtar och det låter verkligen Accept om det hela. Det är sköna riff kantat med deras igenkännbara manliga körsång i refrängerna. Den innehåller också en av de snabbaste låtarna någonsin med Accept, för visst måste TV War tillsammans med klassikerna Fast as A Shark från Restless and Wild plattan vara bland de snabbaste?

På sin tid lanserades det här som ett temaalbum, där temat då skulle vara antikrigsbudskap. Jag vet inte, det har väl på något sätt alltid varit Accepts grej? Men visst kan man hitta en röd tråd på skivan om man bara vill! Jag tycker bara att det är lite för otydligt för att kalla det för ett genomgående tema. Bland favoriterna hör också dödshjälpsdebatterande Monsterman som undertecknad fortfarande håller för en av de allra bästa låtarna (och texterna) med Accept genom tiderna!

7/10