U.D.O. – Rev-Raptor – 2011

Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det är fortfarande inget häpnadsväckande. Man skulle kunna säga att U.D.O. står för hårdrockens hissmusik. Jäkligt bra hissmusik i och för sig…

7/10

U.D.O. – Steelhammer – 2013

Efter at ha lyssnat igenom plattan några gånger inser jag att det mesta som jag redan skrivit om Udo Dirkschneiders soloprojekt redan har skrivits. Det finns inte mycket mer att tillägga helt enkelt. Jag gillar det här, liksom jag har gillat tidigare album med U.D.O. men någon kioskvältare är det inte. Det är ganska standardiserad Heavy Metal som är lätt att tycka om men som inte innehåller några större överraskningar. Gitarrerna är råa och Udos sång går inte att ta fel på. Den här gången sjunger han också på spanska på en låt och det finns någon med lättsam ballad med på plattan.

Jag gillar som sagt det här ändå, det är bara frågan hur förlåtande man kan vara mot en artist som levererar stabila, men inte häpnadsväckande skivor, gång på gång. Behöver det egentligen vara bättre? Behöver man egentligen fler plattor med U.D.O.? Som komplettist finns det förstås bara ett svar på den frågan men man måste kanske inte ha alla nu på en gång. Lagom är nog den bästa dosen när det kommer till U.D.O.

7/10

U.D.O. – Solid – 1997

Efter en vända tillbaka i sitt gamla band Accept blev det så småningom dags för att återvända till soloprojektet U.D.O. för Udo Dirkschneider. Jag känner inte längre igen något från den klassiska Accept eran och den här skivan har ett mycket fränare sound än exempelvis Faceless World som jag skrev om senast. Skivan har många bra melodiska egenskaper och självklart känner man igen Udos röst. Det känns som att han tar i lite mer än vad han har gjort tidigare och låtarna kanske kräver det? Han tar sig aldrig vatten över huvudet och ger aldrig mer än vad som krävs, det blir aldrig för mycket även om Udo har en röst som emellanåt kan ge ett intryck av att vilja ta i alldeles för mycket. Men oavsett hur bra skivan egentligen är så bjuder den inte på något nytt, men blir inte förvånad av låtmaterialet och framförandet är stabilt men inte så mycket mer än så. Det är helt klart ett album som inte skäms för sig i skivhyllan men man kunde önska lite mer kanske. Det blir mest en upprepning av vad som redan tidigare har gjorts och det är lite tråkigt.

6/10 

Nyheter: U.D.O. - Steelhammer

Nytt album 20130513!

U.D.O. – Faceless World – 1990

Den här skivan har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt genomfört album som håller fortfarande.

7/10 

U.D.O. – Animal House – 1987

Det här var en skiva som jag införskaffade när den var alldeles ny, men jag tyckte väl inte den var så där jättebra om jag minns rätt. Självklart var det ett eller ett par spår som höjde sig över de andra men på det hela taget minns jag att jag var lite besviken. Lyssnar man på plattan idag, med den referensram man numera byggt upp är plattan mycket bättre än vad jag minns den som. Det är lite märkligt men det kanske handlar om att jag vid tiden det begav sig hade förväntat mig något annat än vad jag fick. Hur som helst låter det riktigt mycket Accept om den här skivan och det är inte så konstigt. Samtliga låtar är nämligen skrivna av Accept & Deaffy, precis som det var på den gamla goda tiden och det hörs alltså. Och många av låtarna är faktiskt riktigt riktigt bra i dagens ljus! Det rör sig i flesta fall om samma låtar som jag en gång i tiden favoriserade framför de andra men de tål ändå att nämnas i sammanhanget! Titelspåret Animal House, Lay Down the Law, We Want It Loud, They Want War och någon till står ut lite extra och det är väl egentligen bara någon av de mer anonyma spåren såsom Warrior som inte riktigt håller hela vägen. Ja, det är nog bara den när jag tänker efter!

8/10

Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre!

Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än aldrig! Det är alltså något som tilltalar mig väldigt mycket idag även om så inte var fallet vid releasen. Förutsättningarna här väl också förändrats en smula och jag vill inte längre ha tillbaka Udo Dirkscheider bakom mikrofonen. Jag säger inte att han gör något dåligt jobb här eller någon annan gång heller för den delen men han är inte oersättlig och om man betänker vad Udo själv sysslade med i U.D.O. fram till återföreningen med Accept 1992 står det helt klart att skivorna med Accept är långt med kvalitativa och unika än soloprojektet. Det är en helt annan crunch i gitarrspelet och både kompen och melodierna är mer genomarbetade.

Texterna berör som vanligt ett våldsamt samhälle och ifrågasätter, åtminstone ironiskt, vart vi egentligen är på väg? Som vanligt tillskrivs hela gruppen kompositionerna (med ett par undantag) så det är svårt att säga vad som fungerar så bra med just Accept som koncept när i princip samma sound med U.D.O. inte blir riktigt lika vasst.

Här är 15 vassa låtar som växer med varje genomlyssning numera. Det är fullt pådrag och bara någon enstaka ballad. Det är med andra ord mycket attityd!

8/10

U.D.O. – Mastercutor – 2007

Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10

Accept – Russian Roulette – 1986

Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia…

Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte inte den levde upp till sina föregångare – Metal Heart och framförallt Balls to the Wall. Men det är många år sedan nu. Omdömen är en färskvara och därför är vad jag tyckte då inte nödvändigtvis synonymt med var jag numera anser. Och faktum är att efter att ha lyssnat senast idag på Russian Roulette så har jag svårt att förstå varför jag var så missnöjd?! Det vimlar ju av starka låtar och det låter verkligen Accept om det hela. Det är sköna riff kantat med deras igenkännbara manliga körsång i refrängerna. Den innehåller också en av de snabbaste låtarna någonsin med Accept, för visst måste TV War tillsammans med klassikerna Fast as A Shark från Restless and Wild plattan vara bland de snabbaste?

På sin tid lanserades det här som ett temaalbum, där temat då skulle vara antikrigsbudskap. Jag vet inte, det har väl på något sätt alltid varit Accepts grej? Men visst kan man hitta en röd tråd på skivan om man bara vill! Jag tycker bara att det är lite för otydligt för att kalla det för ett genomgående tema. Bland favoriterna hör också dödshjälpsdebatterande Monsterman som undertecknad fortfarande håller för en av de allra bästa låtarna (och texterna) med Accept genom tiderna!

7/10

Recension: U.D.O. – Timebomb – 1991

Det här var den första skivan jag köpte med U.D.O. om man undantar debuten Animal House från 1987 som införskaffades på vinyl. Det var inte förrän långt senare som den byttes ut, eller snarare kompletterades med en CD. Hur som helst så var jag redan vid införskaffandet av Timebomb ganska missnöjd med skivan. Den var lite för utpräglat tuff, fräck och hård och inte alls i samma stil som debutalbumet. Till och med lite mera än var Udo Dirkscheider egentligen klarar av att leverera. Det kändes som om han tagit på sig lite för stora skor helt enkelt. Lite grand som att det ska vara häftigt och fräckt bara för sakens skull och inte för att det tillför musiken något egentligen. Rösten raspar och rosslar mer än vanligt och han tar i så att han blir gul och blå. Han lyckas med nöd och näppe att undvika att göra sig själv till åtlöje men totalt sett är det absolut ingen skiva som kommer att gå till historien. Men egentligen är det väl inget fel på den, jag gillar att ha den i samlingen och att den står i hyllan är bara trivsamt, men särskilt ofta plockar jag inte fram den! I ärlighetens namn måste jag dock hävda att den växt sedan inköpet, men det är ju å andra sidan ganska många år sedan då jag köpte den redan när skivan var ny. Men även om det är hårdare och tuffare, vilket inte med nödvändighet måste vara en fördel, är det egentligen inget nytt under solen. Vi har hört allt förr och det finns inget som direkt sticker ut från mängden.

6/10 

Accept – Objection Overruled – 1993

Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och ljudfilosofi som en gång för alla placerat dem bland de stora banden. Just den här skivan tilltalar kanske den nostalgiska nerven hos lyssnaren mera än hos dem som söker nyskapande. 

6/10 

Accept – Predator – 1996

Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket omUdo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är man lyssnar på. Vi ska komma ihåg att Accept faktiskt var ett av banden som en gång i tiden formade genren och att kalla dem för pionjärer och ledsagare är absolut ingen överdrift. På ett par av låtarna sjunger dock inte Udo utan bandets basist Peter Baltes och jag anser det därmed bevisat att Accept faktiskt inte behöver Udo Dirkschneider för att fungera. Han har visserligen en väldigt speciellt röst som är lätt att förknippa med bandet, men det funkar ganska bra ändå! Musikaliskt sett ligger det dock någonstans mellan gamla klassiska Accept och Udos soloprojekt, där gamla Accept får räknas som något mer melodiöst och U.D.O. som det lite råare och fräckare. Till och med lite för hårt och fräckt emellanåt kanske. 

8/10

Accept - Balls to the Wall - 1983

Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt när skivan kom. Man kunde ju inte sjunga om ”balls” på riktigt samma rumsrena sätt som nuförtiden. Men även London Letherboys som man då tyckte var alldeles utmärkt av just Accept som var kända för mycket läderkläder (dock inga nitar), och Fight it Back står sig mycket bra än idag. Naturligtvis är det en nostalgitripp av stora mått för undertecknad men samtidigt har tiden tagit ut sin rätt lite och man kan väl säga att plattan blev ganska sönderspelad under tonåren. 

7/10