Recension: Blackmore’s Night – The Village Lanterne – 2006

Här har Ritchie Blackmore och Candice Night hittat en perfekt blandning av bardinspirerad folkmusik och mer traditionell och hårdare rock a la Deep Purple. Konceptet flytet bra in i varandra och man tänker nästan inte på att låtarna skiljer sig ganska mycket åt musikaliskt sett. Man har till och med vävt in Purple klassikern Child in Time, och det är faktiskt en riktigt bra version även om Candice Night tenderar att bli lite flat i sitt uttryck. Det är sång utan att ta hänsyn till textens betydelse skulle man kunna säga, men det är inte riktigt så enkelt heller. Det finns helt klart inlevelse, till exempel i Ralph McTells Streets of London, men det blir lite livlöst. Dock måste jag understryka att Nights röst är mycket vacker och passar ypperligt både till de medeltidsispirerade sångerna och de mer medryckande rocklåtarna som faktiskt har en ganska stark hook. Ritchie Blackmore bevisar förstås också vilken skicklig gitarrist han är och får ganska stort utrymme att jonglera med gitarren i några av de elektriska rocklåtarna.

8/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10

Recension: Blackmore’s Night – Fires at Midnight – 2001

Efter diverse turer fram och tillbaka i Deep Purple är detta numera den mytomspunna gitarristen Ritchie Blackmores hemvist. Men oavsett hur mycket man förknippar honom med den musik han levererade i Deep Purple och Rainbow är det här något helt annat. Det är mycket mer traditionell rock med ganska rejäla influenser från folkmusik och jag måste säga att det är svårt att inte bli förälskad i det här när man först hör det. Det är sparsamt instrumenterat och inte sällan akustiskt, även om detta inte är fallet hela tiden. Blundar man och låter fantasin flöda kan man nästan se ett medeltida hov framför sig, skalorna och instrumenteringen för tankarna till detta. Det gör också Candice Nights sagolika och rena röst tillsammans med texterna som nämner magier och kungar och annat som passar in i sammanhanget. Hela produktionen är otroligt följsamt vacker och mycket skön att koppla av till. Det som drar ned betyget en smula är de låtar som ligger aningen längre från folkmusiken än majoriteten av materialet. De förefaller en smula mediokra i sammanhanget även om man lätt kan ha överseende med detta i ett större sammanhang. 

8/10