Bathory – Blood Fire Death – 1988

Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa. 

4/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10

Recension: Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985

Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10 

Bathory – Bathory – 1984

Det smått legendariska Black Metal bandet Bathorys första platta är en våldsam musikalisk utflykt som kom att influera en hel generation av musiker. Det är inte svårt att hitta de beståndsdelar som seden kom att bli någon form av standard, åtminstone inom den tidiga Black Metal rörelsen. Det är snabba gitarrer och trummor med en bedrövlig ”sång” producerad med ett riktigt uselt ljud och detta kom sedan att bli urtypen för hur sådan här musik skulle framföras, åtminstone i den första vågen. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med att få musiken att låta så burkigt och illa som möjligt, åtminstone inte som norm i sammanhanget. Att den här enskilda plattan och några till låter som de gör är väl mer försvarbart eftersom det i princip inte fanns några pengar att spela in plattan med. Man tog det man hade och gjorde det bästa av det helt enkelt. Med detta i åtanke är det här väl egentligen en fantastisk platta, men det går helt enkelt inte att komma ifrån att tidens tand hunnit i fatt och låtit den här skivan åldras på ett ofördelaktigt sätt. Quorthon (RIP), Bathorys förgrundsfigur, lyckas förvisso vara med och skapa en helt ny genre, men är sedan länge omsprungen av andra, mer kvalitetsmedvetna, musiker. Plattan duger gott som referensmaterial, och är till och med nästan nödvändig i sammanhanget, men musikaliskt blir den ganska tjatigt och tråkig. 

4/10