Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010



Iron Maiden:
The Final Frontier
2010
EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10