Iron
Maiden:
The
Final Frontier
2010
EMI:
50999 6477722 1
Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death,
som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara
oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade
jag både stora förhoppningar på att Iron
Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att
det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.
Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad
den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan,
utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i
sig inget nytt för ett band som Iron
Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa
låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.
Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11
minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här
förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.
Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det
kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar”
som Flight
of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället
frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man
knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att
arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och
känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11
minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är
många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till
att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.
Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det
egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och
med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och
mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän
så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte
dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella
strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och
särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin
karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att
skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga!
Även Adrian Smith har varit
inblandad i de flesta och Bruce
Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray
är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!
Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo
att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra
och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt
märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta
ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det
flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite
mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en
liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det
sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på
att det skulle ha varit ännu bättre!
7/10
