Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Opeth – Orchid – 1995

När den här plattan kom 1995 var den förmodligen mer banbrytande än vad den ges kredit för idag, man har större referensramar och man är inte lika imponerad av tempoväxlingarna längre. Det är dödsföraktande partier och lugna partier, men jämför man med andra band som Sins of Thy Beloved eller Tristania så tenderar den här att bli lite platt i betraktelsen. Låtarna, med ett par instrumentala undantag, som kan betraktas som transportsträckor eller möjligen som preludium inför nästkommande låt, är väldigt långa och flera av den överstiger tio minuter. De är variationsrika och spänner över hela spektrat, vildsint death metal för att sedan brytas av med akustisk gitarr eller piano. Det finns också ren sång som bryter av väsandet/growlandet/skrikandet, som påminner en del om vad Thomas Backelin åstadkom i Lord Belial, vilket vokalisten mestadels använder sig av. Det är väl inte riktigt lika aggressivt på vokalistplanet men det känns i alla fall som en adekvat referenspunkt i sammanhanget. De instrumentala delarna av albumet är mycket bra och Silhouette, som är det första och pianobaserade stycket är riktigt medryckande och känns mer som en klassisk komposition är något som hör hemma på ett metalalbum. Ändå känns det som om det smälter in mycket bra och gör plattan mer nyanserad och varierande både inom varje spår och även plattan som helhet. Ibland kan det tyckas vara lite väl spretigt i spåren som musikaliskt tycks bestå av flera kompositioner, det finns inte riktigt den helhetsbetraktelse som man skulle kunna önska men det råder å andra sidan heller ingen tvekan om att det här i grund och botten är ganska vildsint death metal, smakfullt kryddad med lugna passager. Personligen har jag en del problem att tåla den väsande/skrikande vokalisten, men det är ju å andra sidan nästa ett av epiteten i så här musik och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

6/10