Ace Frehley – Space Invader – 2014

Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10

Nytt album med Ace Frehley - Space Invader

Låt oss bara hoppas att den är bättre än den förra plattan Anomaly..

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Recension: Kiss – Creatures of the Night – 1982

Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10 

Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009

Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976

Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Recension: Kiss – Kiss – 1974

Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Recension: Kiss – Ace Frehley – 1978

Förr I världen var Ace Frehley alltid min favorit när det gäller kompositioner. Hans låtar tilltalade mig mer än någon av de andras alster och Cold Gin och Hard Times från Dynasty plattan är fortfarande låtar som jag håller bland de allra främsta i hela Kiss karriär. Låtarna på det här soloalbumet följer precis samma mönster som man kan räkna med och det låter Ace Frehley om det. Man skulle kanske kunna klaga på det, jag hade ju onekligen invändningar mot Paul Stanleys dåliga fantasi på sitt soloalbum, men det här är mycket bättre musikaliskt sett! Det är enkla melodier och bra gitarriff. Det är kanske inte så mycket stora arrangemang omkring det hela men det är trevligt att lyssna på och jag gillar det! Det är inte lika bra som Peter Criss soloalbum, men klart bättre än Paul Stanleys och Gene Simmons! Det är lite bättre i början än i slutet men det skiljer inte så mycket egentligen, det är ganska jämt och det är bara någon enstaka låt framåt slutet som drar ner totalintrycket något.

7/10