I en medföljande
beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med
plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika
aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik,
men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som
framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket
igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella
spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig
melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få
uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter
lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir
glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad
musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom
Tin Pan Alley, också har ett mycket
framstående pianoljud.
