Oj! Jag minns inte ens när jag lyssnade
aktivt på Saxon senast! Den senaste
skiva jag införskaffade var på vinyl före CDns tid så det är ett tag sedan nu.
Vad jag ryckte minns jag verkligen inte. Hur som helst så var det Innocence is no Excuse om jag inte minns
helt fel. Var för jag lutade lyssna på dem har jag ingen aning om för jag har
för mig att jag verkligen gillade dem. I skivbackarna att även Crusader och The Power and The Glory, det vet jag.
Därför var det med spänt intresse som
jag tog mig an den här. Det är väl i och för sig som det brukar vara, det är
oerhört intressant att utforska musik man inte riktigt har koll på. Dock är det
inte lika roligt, som här när man blir besviken över resultatet. Saxon visar sig vara lite för mesigt
för min smak. Om det sen är bandet som har ändrat på sig eller mina preferenser
ska jag låta vara osagt. Besvikelsen infann sig i alla fall.
Men dåligt är det verkligen inte! Det är
kompetent framförd och skriven musik. Och ingen ska komma och säga att Biff Byford inte kan sjunga!
5/10
