Accept
Stalingrad
2012
Nuclear Blast: NB 2846CD
Jag tror att det var fler än jag
som förvånades när Accept släppte
ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer
förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt
album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak.
Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det
ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra
glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta
samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen.
Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?
Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna
platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det
finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård
riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man
jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är
hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde
under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars
finns det mycket likheter.
Det är alltså utan en massa
kompromisser och det är väl så Accept
gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit
lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns
också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan
eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är
ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i
sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.
Men trots att det är ett stabilt
album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är
verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det
att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan
mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen
och kompen är det inget fel på!
7/10
