Recension: John Mellencamp – Big Daddy – 1989




Den här fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt. Det är ganska bra även om den inte lever upp riktigt till sin föregångare. Det blir i slutändan lite menlöst musikaliskt sett, han når inte riktigt ända fram helt enkelt. Det är en bit ifrån de historiska storhetstopparna men det är helt klart en upplevelse som man känner tillför en någonting och det känns skönt.

7/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar