Nytt från John Mellencamp!

Release 2014-09-23. Denna lär införskaffas! :-)

John Mellencamp – John Mellencamp – 1998

Det är väl lite ovanligt att man väljer att med 14 album bakom sig namnge sitt 15:e album efter sig själv. Det är väl oftast debutalbumen som förblir titellösa så att säga. Men om jag får spekulera så symboliserar det för John Mellencamp en ny start. Det föregående albumet Mr. Lucky Go Happy var för mig mer eller mindre en katastrof och här är det frågan om en nyuppryckning. Klassiskt rotrock åter igen med melodier som inte skäms för sig. Det är också frågan om ett nytt skivbolag och allt vad det för med sig.

Det är alltså inte omöjligt att det ska symbolisera någon form av nystart för John Mellencamp och gör det inte det för honom så gör det i alla fall det för mig som lyssnare. Det här är det fräschaste på ett tag även om alla skivorna strax före den här inte var några misslyckanden. Det jag kan kritisera den för är att John Mellencamp experimenterar lite för mycket på de sista låtarna vilket inte är riktigt vad han borde göra enligt mig. Han borde inte ägna sig åt att blanda ihop alternativa stilar med det han kan så bra, den enkla raka rocken som pryder första delen och det mesta av plattan!

7/10

John Mellencamp – Uh-huh – 1983

Jag har lyssnat väldigt mycket på John Mellencamp på sista tiden och det har ärligt talat varit av mycket skiftande kvalitet! Eller snarare är det väl så att det är det rent musikaliska som varit skiftande och inte produktionsmässiga kvaliteter som varit ganska jämna. Men eftersom denne man haft en minst sagt innehållsrik karriär som nu sträcker över trettio år är det kanske på sin plats att nämna att de skivor som jag syftar på här och nu alla hör hemma på åttio- eller nittiotalet. De allra första försöken och de senaste alstren är alltså inte inkluderade i mitt lyssningsmaraton. Man skulle kunna säga att det rör sig om storhetsperioden och falnandet av densamma. Den här skivan hamnar helt klart i toppskiktet! Den är inte helt igenom perfekt men det är bra nära och de små saker som man inte kan räkna som perfektion är så lätt räknande att man helt enkelt kan ignorera dem helt och hållet. Det finns överhuvudtaget ingen som helst anledning att inte ge den här skivan full pott för redan efter första genomlyssningen insåg jag att det här var en skiva utöver det vanliga och den har till om med växt sedan dess. Det är sköna melodier, vilket John Mellencamp senare verkar ha haft lite svårare att skriva, det är lagom mycket gitarrock utan att det går till överdrift med riff som egentligen inte hör rotrocken till. Det är bra teman i sångerna och allt finns där. John Mellencamp gör verkligen det här till sitt eget vilket ibland r lite av problemet med den här typen av musik tycker jag. Det kan tendera att bli lite opersonligt och slätstruket, men inte här alltså!

10/10 

Recension: John Mellencamp - Nothing Matters and What if it Did - 1980

Först och främst måste vi reda ut det här med John Cougar, John Cougar Mellencamp och John Mellencamp. Jag listar alla skivorna under namnet Mellencamp eftersom jag finner det mest korrekt. Artistnamnet John Cougar som de första skivorna släpptes under var helt enkelt en produkt av att det skulle vara lättare att marknadsföra honom under det namnet. ”Cougar” hängde sedan kvar under hela 80-talet och det var inte förrän 1991 med Whenever We Wanted som det försvann helt och hållet. John Mellencamp har tydligen ogillat artistnamnet redan från början men har fått ge sig för skivbolagens makt. Nåja, nog om den saken…

Beroende på lite hur man räknar är det här John Mellencamps fjärde eller femte studio album och kom efter John Cougar i diskografin. Det hörs ganska tydligt att den är gjord i denna tidsperiod och den är också ganska lik sin föregångare. Det är väl främst sättning och kanske inte så mycket kompositionerna som man känner igen. Personligen tycker jag att melodierna på den här skivan, åtminstone när den har kommit igång efter tre-fyra låtar, är mycket bättre än på föregångaren. Den är helt enkelt klart värd sitt pris och det är heller inte en massa krusiduller och inblandande av andra musikstilar som Country och Folk som senare skulle bli fallet. Det är här i början på karriären som rotrocken är som stabilast och minst uppblandad med annat.

Det är förstås både bra och dåligt. Bra därför att man får till enklare melodier och musikaliskt komp om man inte blandar in en massa influenser. Dåligt för att man tenderar att få en viss enformig inriktning framåt slutet. Nu är det där förstås petitesser som jag tar upp bara för att jag är oerhört petig. Det här är egentligen hur bra som helst och det finns ingen anledning att klanka ner på det. Men ska man göra en bedömning är det lika bra att göra den så detaljerad som möjligt. Med det sagt tänkte jag här och nu avsluta den här recensionen med att kommentera texterna som jag finner ovanligt kärleksfulla. Det handlar mycket om relationer, inget unik förstås men det är skrivet på ett sådant sätt att jag faktiskt känner mig nödgad att ta till mig dem och verkligen lyssna redan vid första bekantskapen. Skivan växer sedan och blir bara bättre och bättre!

7/10

Recension: John Mellencamp - No Better Than This - 2010

John Mellencamp

No Better Than This

2010

Rounder Records 6132842

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till med den här. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt är inspelad live (alltså att musikerna spelar tillsammans under inspelningen) och det är en skön känsla över låtarna. Halvt avslappnat utan några pretentiösa ambitioner alls.

Först hade jag problem med ljudet, för det är kanske inte lika kristallklart som det skulle kunna ha varit med modernare teknik, men det gick snabbt över och istället konstaterade jag att det är förvånansvärt bra ljud egentligen. Jag menar, det är ju trots allt en monoinspelning. Snabbt konstaterade jag också att låtarna är fantastiskt bra på den här skivan. Det ligger någonstans mellan country, folk och folkrock för det mesta av tiden. Det är ganska sparsmakat instrumenterat och det dyker upp både fiol och banjo i låtarna.

John Mellencamps röst passar utmärkt och det blir lite vemodigt på sina ställen. Bäst gör detta sig i No One Cares About Me som med sina dryga sex minuter tillhör plattans längsta låtar. Men så är det ju en relativt nattsvart bild som målas upp också! Men allt är inte vemod, det finns låtar där hoppet lyser också och i Love At First Sight målas bilden av en hoppfull framtid upp, åtminstone till dess den raseras!

Slutomdömet är riktigt bra och det är också en växande skiva som håller för väldigt många genomlyssningar. Jag har haft den ett bra tag i mina ägor nu och hittar fortfarande nya grejor varje gång jag spelar den. Det är faktiskt ett alldeles utmärkt köp!

8/10

Recension: John Mellencamp – John Cougar – 1979

Singer/songwriter har väl aldrig varit mitt gebit även om jag naturligtvis uppskattar vissa valda delar av den flora som finns på området. Jag tillhör heller inte dem som lägger in allt för mycket och/eller krångliga definitioner i ordet utan förhåller mig ganska neutral. Med andra ord så är det ett ganska vidsträckt begrepp för mig. Dock brukar väl John Mellencamp hamna inom den svär som även de mest hårdhudade fansen av genren håller för uppenbar singer/songwriter. Hur som helst så känner jag ingalunda till hela hans katalog även om jag här och där både uppskattat honom och erfarigt hur tråkig han kan vara. Det här, måste jag erkänna, är bland de tråkigare musikaliska eskapaderna. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med eftersom jag inte har några egentligt vidsträckta referensramar i genren, men jag skulle ändå vilja jämföra det här med New Jerseys store son – Bruce Springsteen. Inte för att det kanske är jättelikt musikaliskt sett, utan för att det lider av i princip samma problem som jag anser att denne gör. Det är i stort sett ganska bra musik och det råder inget tvivel om att det är en skicklig musiker och låtskrivare, men det blir så förbannat tråkigt! Fast i ärlighetens namn (och nu får jag väl alla Bruce Springsteens fans efter mig – igen!) så tycker jag i alla fall att John Mellencamp framför sina sånger med en betydligt större inlevelse och det är ju alltid något! Tyvärr blir denna allt för intetsägande för att jag ska ha några som helst minnen av den efter ett par genomlyssningar, undantaget ett par av låtarna kanske. Kort sagt, en trevlig skiva med bra musik, men inget som dröjer sig kvar efter att den slutet snurra.

5/10 

Recension: John Mellencamp – Mr Happy Go Lucky – 1996

Det här en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som är medryckande och det finns inget annat heller av det som gör till exempel Uh-huh så bra! Det skiljer förvisso några år och en nära på fatal hjärtinfarkt mellan dessa båda skivor men så här stor skillnad borde det inte vara. Det är riktigt bedrövligt och det enda man kan säga vara en förmildrande omständighet är att det trots allt är kompetent framfört. Materialet är inget vidare men han sjunger ju inte falskt i alla fall och det är väl ungefär så långt man kan sträcka sig. Jag tycker inte det finns någon mening att tjata den här skivan för att få den att bli bättre heller. En sådan insats kräver att det finns någon form av förhoppning och det finns inte här.

3/10

Recension: John Mellencamp – Scarecrow – 1985

Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som skäms för sig. Titelspåret, eller rättare sagt Rain on the Scarecrow, som det egentligen heter och Small Town, som kanske är Mellencamps bästa hit någonsin (det beror ju på vem man frågar förstås) har väldigt medryckande melodier medan resten av plattan, i stor utsträckning, får klara sig utan detta. Men det märkliga är att även om det inte finns några direkt starka hookar, förutom i dessa två dunderlåtar, så fungerar det mycket bra ändå! Det finns en styrka och närvaro i musiken som gör att man inte behöver förlita sig på så enkla knep helt enkelt. Fast eftersom man inte tröttnar på skivan i första taget, så lär man ju sig de andra låtarna ganska bra också förstås och skivan blir faktiskt bättre och bättre ju fler gånger man hör den!

8/10

Recension: John Mellencamp – American Fool – 1982

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen MrHappy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10

Recension: John Mellencamp – Dance Naked – 1994

Det här är en skiva som inte ligger i närheten av det bästa materialet från John Mellencamp! De första två, tre låtarna är väl vettiga på något sätt men det är på tok för tjatigt och jag skulle rent av vilja säga – för modernt! Musikaliskt är det kanske inte riktigt vad man för väntar sig, det är uppblandat med modernare tongångar av pop och dance nästan. Inte för att plattan heter så, utan för att det känns så emellanåt. Det låter lite modernare och radiovänligare, det är poppigt helt enkelt och det tycker jag inte riktigt passa musiken om jag ska vara helt ärlig. Det är inte vidare intressant att lyssna på och det gör förstås att man tröttnar ganska fort. Med det i åtanke kan det förstås inte bli frågan om något särskilt högt betyg. De två första låtarna dra upp det men totalt sett blir det ganska blygsamt. Det är kompetent och den skäms inte för sig i hyllan men det är ingen riktigt succé.

6/10

Recension: John Mellencamp – Whenever We Wanted – 1991

Om Human Wheels var JohnMellencamp “light” så är det här raka motsatsen, åtminstone produktionsmässigt sett. Jag har visserligen inte hela John Mellencamps hela diskografi i huvudet, men jag har sällan hört några gitarriff vara så ”hårda” som här, så ”distade” som här. Som gammal hårdrockare vurmar jag kanske lite extra för detta och jag förälskade mig snabbt i soundet som denna skiva avger. Vad kan man säga mer då? Jo, att första halvan är bättre än den andra. Det är lite mer riff i början, även om man kanske inte kan kalla det riff om man ska vara riktigt strikt. Det är i alla fall lite mer framträdande gitarrer! Mer gitarrdrivet helt enkelt. Det betyder inte att det är speciellt subtilt i andra halvan av skivan heller, det är ganska framträdande där också. Jag tycker att John Mellencamp har hittat en form här som åtminstone trivs mycket bra i mina öron. Det är helt klart en av de allra bästa Mellencampplattorna som jag har i mina hyllor även om det är en helt annan typ av musik än vad det var i början av karriären, eller första halvan av den i alla fall.

8/10      

Recension: John Mellencamp – Human Wheels – 1993

Man skulle lite elakt kunna påstå att det här är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man kan förvänta sig och man kan inte räkna med mästerliga plattor och/eller melodier varje gång. Helt klart ett stabilt album som inte skäms för sig men som kanske kunde ha mått bra av en lite tuffare attityd.

6/10

Recension: John Mellencamp – Big Daddy – 1989

Den här fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt. Det är ganska bra även om den inte lever upp riktigt till sin föregångare. Det blir i slutändan lite menlöst musikaliskt sett, han når inte riktigt ända fram helt enkelt. Det är en bit ifrån de historiska storhetstopparna men det är helt klart en upplevelse som man känner tillför en någonting och det känns skönt.

7/10

Recension: John Mellencamp – The Lonesome Jubilee – 1987

Musikaliskt är det väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst. Främst var det Paper in Fire som fångade mig och som jag faktiskt införskaffade på singel redan när det begav sig. Men det är inte förrän nu på senare tid när jag åter har börjat intressera mig för John Mellencamps skivor som den har kommit i fokus igen. Men det är ett kärt återseende, plattan har åldrats med stil och den är fortfarande väldigt tilltalande. Melodierna har den styrkan som den tidiga karriären ofta lyckades skapa, till synes utan större ansträngning. Det är som sagt väldigt folkligt och countryinfluerat. Det är tveklöst en av de allra bästa skivorna med John Mellencamp som finns i mina hyllor och även om jag inte direkt kan komma på några fyndiga aforismer så är det kanske den som sticker ut mest från mängden.

8/10                

Recension: John Mellencamp – Cutting Heads – 2001

Det här är väl kanske inte John Mellencamps bästa skiva, och inte den sämsta heller (så fick vi den klyschan ur världen). Den levererar ungefär vad man kan förvänta sig och jag tror att det är den modernaste av skivorna som jag hört så långt. Den är alltså betydligt nyare än det material som jag har funnit varit det absolut bästa tidigare. Det som utmärker den, om man nu kan använda den termen i sammanhanget då den egentligen inte utmärker sig speciellt mycket, den är ganska slätstruken och det är inget man stör sig på det minsta lilla och man kan absolut lyssna på den men det är inget som sticker ut från mängden mer än något annat, är att det musikaliskt finns en doft av gospel med lite country som extra krydda. Det finns en rappare inblandad, åtminstone på någon enstaka låt och det ligger väl helt rätt i tiden 2001 kanske? Det är inget jag är så förtjust i men det funkar i sammanhanget helt klart! I grunden ligger förstås rotrocken och det är en stabil grund att stå på, speciellt när den är så väl förankrad i bluesrocken som här. Ovanligt mycket för att vara Mellencamp faktiskt! Dessutom finns det faktiskt reggaeinfluenser, vilket känns lite märkligt men det är bara någon enstaka låt som det handlar om. Med det sagt så får man väl kalla det här för en smula eklektiskt trots allt, inte fullt ut kanske men jag finner inget annat sätt att beskriva det på, och jag talar förstås om ordets positiva betydelse! Det är överlag stabilt och det är helt klart en skiva som växer med antalet genomlyssnar. Den skäms inte för sig och det är som sagt stabilt!

6/10