Recension: Alice Cooper - Easy Action - 1970



Easy Action (1970) – Liksom debuten Pretties For You från året tidigare släpptes den här plattan på Frank Zappas bolag Straight Records och är en ganska flummig platta. Den tar förvisso ett tydligt steg mot det som senare skulle bli större framgångar för bandet men förblir ändock en parantes i sammanhanget. Soundet låter väldigt daterat till sin tidsperiod och en del av harmonierna låter lite grand som The Beatles faktiskt. Inte för att det påminner så mycket musikaliskt om giganterna från Liverpool egentligen och sanningen är väl kanske snarare dem att man producerade skivor med ett visst sound på den tiden likaväl som man gör nu.

Öppningsspåret Mr. & Misdemeanor sticker ut från mängden och liknar mest det som skulle komma att bli det framtida soundet. Det är också den överlägset bästa låten på skivan även om Refrigerator Heaven inte skäms för sig heller. Låtarna är överlag längre här än på debuten och man får väl nästan säga att Below Your Means [6:50] och Lay Down and Die, Goodbye [7:30] får anses vara episka mastodontverk i sammanhanget. Något bättre än debuten totalt sett, men fortfarande inget för alla och en var utan snarare enbart av intresse för komplettisterna! 4/10

Recension: Bob Dylan - Time Out of Mind - 1997



Bob Dylan
Time out of Mind
1997
Columbia 68556

Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar. Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt tilltalande!

När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får syndaren att vakna!

Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.

Utan att gå in på några detaljer känns det också som att vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.

10/10 

Sonja Aldén – Till Dig – 2007



Det här är egentligen en ganska bra skiva, det är många medryckande melodier och om man tar det för vad det är finns det faktiskt underhållning att hämta här. Sonja Aldén har en mycket behaglig röst och även om det är genant att säga det så har jag vid flera tillfällen uttryckt åsikter om att Shirley Clamp skulle ha Sveriges bästa schlagerröst. Men med den här skivan i ryggsäcken så inser jag att jag vid något tillfällen blandat ihop Shirley Clamps röst med Sonja Aldéns… Det säger väl en hel del om Sonjas röst, och mig också som lyssnare kanske. Nåväl… det är alltså schlager det handlar om, i alla fall om man inte kan säga att melodifestivalslåtar är en genre i sig, för då skulle jag stämpla den här skivan med det epitetet. Det låter helt enkelt melodifestival och schlagern är väl egentligen borta från melodifestivalen sedan många år i alla fall. Dock blir det lite tjatigt, monotont och tråkigt framåt slutet, det finns inte så mycket som bryter mönstret och det är lite synd för det finns onekligen kvaliteter! 

5/10

Billy Opel - Inspiration - 2010



Billy Opel:
Inspiration
2010
Walter Records WR01

Min första bekantskap med Billy Opel var några små lustiga visor på youtube eller liknande. Lustiga i den bemärkelsen att de var uppenbart menade att vara komiska och involverade en hel del sprit i texterna. Jag vill minnas att någon/några av dessa låtar också innehöll ett ganska ovårdat och ”fult” språk som innefattade den fagrare könet. Lite i stil med vokabuläret man skulle kunna förvänta sig av en mini Eddie Meduza kanske.

Men det där är länge sedan nu, jag upptäckte att denne Billy, vars riktiga namn är Erik Morell, faktiskt varit mer seriös än så efter dessa tidiga alster. Ett par skivor hade han hunnit med men jag hade inte möjlighet att få tag i dem – tyvärr. Efter att ha varit i kontakt med artisten i fråga visade det sig att det var en ny skiva på gång vilket naturligtvis väckte mitt intresse! Några månader senare tänkte jag nu skriva om denna platta!

 Det är både en positiv och en negativ upplevelse faktiskt och jag ska göra mitt yttersta för att förklara varför. Till en början känner jag en viss inspiration från Lars Winnerbäck, men redan efter första låten har detta intryck sedan länge försvunnit, det var endast några ackordsföljder som råkar följa samma väg som någon av de mer kända låtarna av nämnde Lars Winnerbäck. Tar vid gör vibbar av Eddie Meduza i sina bästa dagar, inget snusk inget brännvin och inga raggare utan bara en helt vanligt låt men med en text som rytmar ungefär som man är vad vid att just Eddie Meduza rytmade sina texter med liknande musikarrangemang. Det är en hel del bluestolvor som avlöser varandra men det är inget jag klagar på, jag gillar sådana även om det är ett ganska enkelt sätt att skapa fungerande låtar på.

Hur som helst så försvinner Meduzavibbarna även dem efter en ynka låt, det som finns kvar är inte lika lätt att sätta fingret på men musikaliskt låter det oftast som något man redan har hört förr. Det är inte nyskapande och det är inte jättespännande rent musikaliskt men även om man tycker sig höra stölder både från Bob Dylan och Bo Diddley hävdas det att Morell skrivit all text och musik själv och det får man väl tro på.

Texterna framförs på ett sätt som låter väldigt äkta. Sången fungerar utmärkt men någon större skönsångare är inte Billy. Han är däremot en eldsjäl och det märks att han älskar det ha gör, det smittar av sig och de allra bästa låtarna på plattar är väldigt lätta att ta till sig. Det är lätta refränger som sätter sig snabbt och som man redan efter ett par genomlyssningar inte har svårt att sjunga med i. Det är definitivt en bra egenskap. Texterna är humoristiska utan att för den skull bli tramsiga eller löjliga. Det finns en fin balans mellan ironi och allvar som jag verkligen uppskattar. Att det inte är helt seriöst är uppenbart men riktigt hur allvarlig Billy är när han påstår att han längtar hem till Dalarna även om ha befinner sig i Nashville, Tennesse kan man spekulera i. Oavsett så lyckas han onekligen få med sig en och annan sanning i texterna som gör att man kan skapa sig en personlig relation till dem.

Jag kan till exempel skriva under på att längst ner på botten i varenda butelj ligger en oskrivet låt. Man kan kalla det för brännvin och osunt leverne men man kan hellre kalla det för inspiration ur ett artistiskt perspektiv. Mycket kretsar också kring hemtrakterna, refererar han till en plats så är det Älvdalen, Äppelbo, där skivan förresten är inspelad, Säter eller Grängesberg. Det är kul med svensk rotmusik som dessutom håller sina texter på en lokalnivå rent geografiskt.

De tidigare låtarna som jag hörde med Billy var alla på en ganska bred dialekt, vilket jag gillar. Jag har förvisso inte koll på särskilt många artister som använder sig av det, förutom några skånska band då kanske. Peps Persson, Wilmer X och Kal P. Dal är ju självskrivna utövare. Men på den här skivan lägger han band på sig. Det är inte rikssvenska helt och hållet men visst håller han igen på uttalen och försöker artikulera så tydligt som möjligt. Jag hade förväntat mig lite mera dialekt men man får vara nöjd ändå.

Låtmaterialet är lite ambivalent tyvärr, i de bästa stunderna är det hur bra som helst, som jag redan har poängterat här ovan, men, framförallt i början av skiva, är det lätt att man tröttnar efter några genomlyssningar. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle säga det, eftersom jag brukar gnälla och klaga på överproducerade skivor och musik, men jag tycker att Billy behöver en bättre producent nästa gång. Den har skivan har han producerat själv och det räcker inte. Det blir lite tråkigt och arrangemanget sticker inte ut tilläckligt från mängden. Detta gäller alltså de något svagare låtarna i början och slutet, skivan definitiva styrka ligger i mittenpartiet!

Men hur som helst så önskar jag att vi hade mer av den här typen av country-rock n’ roll i Sverige, folks som brann för konsten och som inte var rädda för att ge ut eget material. Framåt slutet hittar vi förresten ett riktigt förstklassiskt epos som påminner mig en smula om Torssons Flickan, Hunden och Jag, men det är väl bara för att det utspelar sig i en tågkupé kanske. Ett fantastiskt porträtt målas upp och mitt i alltihop sitter författaren. Jag kommer definitivt att följa Billy Opel i framtiden!

7/10

Sherrie Austin – Love in the real World – 1999


Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Sherrie Austinvarken före eller efter den här plattan även om det faktiskt ryms ännu ett album i min skivhylla. Musikaliskt är det dock tämligen lättlyssnad country-pop som det inte vilar några ledsamheter över. Med andra ord har jag gärna det här på som bakgrundsmusik medan jag gör något annat medan jag inte skulle sätta mig ner och lyssna explicit på det här. Countryinfluenserna, med bland annat typisk steelguitar och andra countryattiraljer är ganska tydliga men musiken tar inte sig själv på alldeles för stort allvar och blir heller inte så pretentiös som jag många gånger upplever att musik av det här slaget kan vara. Det är skönt att då och då koppla av från underliggande budskap och textanalyser och det tycker jag att jag kan göra med den här skivan – åtminstone idag. För lyssnar man på många olika former av musik kanske man helt enkelt måste bryta mönstret ibland, för att rensa systemet så att säga. 

6/10 

Audioslave - Revelations - 2006


När jag nyligen införskaffade detta album hade jag egentligen inte den blekast aning om vilken sorts musik jag köpte. Jag hade vaga föraningar om ungefär hur det skulle låta men ack så fel jag hade. Istället fick jag mig en läxa om att man inte ska ha några förutfattade meningar om hur musik låter förrän man faktiskt hört den och kan bilda sig en uppfattning av den. Och det är fantastiskt roligt att överraskas på det sättet, lyssnandet blir omedelbart förutsättningslöst på ett helt annat sätt.

Det som istället mötte mina öron var en funkig rock som, framförallt i sina gitarrsolon, gick utanför konventionerna och skapade ett intressant sound. Någonstans mellan återförenade Deep Purple och klassisk radiorock kanske man skulle kunna säga. Sångaren – Chris Cornell, som tydligen har en bakgrund i Soundgarden (ett band som inte intresserad mig nämnvärt) och har en röst som verkligen passar till musiken. Han låter ungefär som en blandning av David Coverdale och Ronnie James Dio, kanske med en betoning på den förstnämnde. Det är, i min bok, ingen dålig jämförelse och de övriga tre medlemmarna kommer från det, vid tidpunkten, splittrade bandet Rage Against the Machine (som jag för övrigt heller aldrig uppskattat).

Vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken, kanske beroende på mina ogrundade förutfattade meningar, men upptäckte senare att det faktiskt är en skiva som växer med antalet genomlyssningar. Ingeting verkar vara gjort på slump och det är synnerligen genomtänkt musik på många sätt. Chris Cornell visade sig också vara en mycket bättre sångare än vad jag först upptäckte och genomför sitt jobb med stor inlevelse.

Men det växer sig trots allt inte större än att det bara nästan passerar över tristessens och enformighetens gräns vilket är lite synd. För det finns onekligen musikaliska kvalitéer att hitta när man lyssnar mer aktivt på plattan. Kanske är problemet att det är lite för pretentiöst kanske, inte för att det genomsyrar musiken på något sätt egentligen utan för att det verkar som om man söker en något mognare publik än skrikande tonåringar. Jag inser att jag är ute på hal is här med sådana generaliseringar men jag vet inte om jag kan beskriva det bättre. Det verkar som om man vill mer än vad man klarar av och det är så genomproducerat av Brendan O’Brien att allting ligger precis tillrättalagt att spelglädjen försvinner.

5/10