W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10

Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10