Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar,
kom andra skivan från Noice. Det är
på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen
betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är
problemet med albumet! Noice har
rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns
överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så
bra. Hasse Carlsson ryter inte till
en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva
och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten,
blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen
kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa
som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som
det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång,
som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop
som Gatustrid.
En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles
nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av
gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt
och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till
fullo förstår vad det egentligen handlar om.
