Testament maler på..

2016-10-28 är det dags för plattan Brotherhood of the snake

Grave Digger – Return of the Reaper – 2014

Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10

Overkill – White Devil Armory – 2014

Det här är väl tredje skivan med Overkill som jag skriver om tror jag. Det är ett band som det, mycket beroende på basisten DD Verni, är lätt att känna igen. De har helt klart ett speciellt sound. Jag har tidigare refererat till dem som spelades teknisk Thrash Metal men jag tycker inte det stämmer. Jag får väl skylla på att jag var ung och oerfaren när jag skrev det. Snarare skulle jag vilja kalla det här för tämligen traditionellt när det gäller Thrash Metal.

Det är dessutom välproducerat ljud på plattan och faktiskt det bästa jag har hört Overkill göra. Jag har förstås inte alla deras skivor men av det jag har hört är det här det mest genomarbetade albumet! Det finns onekligen meolider om sätter sig efter bara några få genomlyssningar och det tillhör väl inte vanligheten på Thrashscenen.

Den här utgåvan av skivan innehåller dessutom två bonusspår, varav det ena är en Nazareth cover – Miss Misery. Den andra, The Fight Song, passar inte riktigt in i konceptet och det är lätt att förstås varför den hamnat som bonusspår. Den är lite för melodiös för att riktigt passa in. Med aningen annorlunda sound hade den kanske platsat på en skiva med Alestorm eller liknande. Inte för att det handlar om ett pirattema men det är som sagt mer Heavy Metal än Thrash. Inget fel i det men den passar som sagt inte riktigt in i helheten.

8/10

Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014

Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10

Nytt från Overkill!

Den här har jag glömt att rapportera om. White Devil Armory släpptes tydligen 2014-07-22.

Kreator – Coma of Souls – 1990

Det här är min tredje bekantskap med tyska Kreator. Det är också det tidigaste albumet jag har hört med dem. Det innebär inte att det är några duvungar som spelar, för även om skivan är från 1990 är det Kreators femte studioalbum. Det känns som att killarna i bandet har lärt sig hur man gör. Och det är onekligen ett album i tiden. Det innebär tyvärr att det inte känns så nytt och fräscht längre. 1990 var det säkert fantastisk Thrash Metal men med facit i hand känns det här rätt tråkigt idag.

Jag ser det som en del av musikhistorien och ett led i vad som senare skulle komma att bli så fantastiskt på skivor som Enemy of God och Hordes of Chaos. Mer Kreator ska utforskas vad det lider. Förhoppningsvis hittar jag något som inte är fullt lika tunt producerat som det här. För produktionen spelar onekligen roll, att grabbarna spelar sina instrument som Gudar räcker inte.

6/10

Megadeth – Peace Sells… But Who’s Buying? – 1986

Megadeths andra album var det som ursprungligen fick mig att upptäcka dem. Närmare bestämt var det titellåten och dess video som fick mig att snegla åt Dave Mustaine band. Det handlade inte bara om musikaliska preferenser utan kanske framför allt om textens budskap. Jag är svag för låtar som behandlar människans rätt till sin egen uppfattning. Dessutom en trevlig ordvits, vilket inte är sista gången Dave Mustaine och Megadeth använder sig av. What do you mean, "I hurt your feelings?"I didn't know you had any feelings What do you mean, "I'm not kind?"Just not your kind. Det är synnerligen politiskt och samhällsmedvetet, man kan välja att inte hålla med I ställningstagandet men ett ställningstagande är det likväl!

När jag lyssnar på plattan igen är jag fortfarande lite småkär i den. Det är riktigt bra musik och då inte bara titelspåret. Det märks förstås att skivan har åldrats och jag undrar hur den remastrade utgåvan står sig mot denna. Det är lite klent här och där och ett bättre ljud lär knappast stjälpa musiken i alla fall. Det är innovativa gitarriff som man lätt kan sätta i relation till det som Megadeth har gjort sedan dess. Dave Mustaine må inte vara någon större sångare men sina åsikter har han i alla fall inga problem att få ur sig.

7/10

Video: Metallica: Lords of Summer (Garage Demo Version)

Allt jag kan säga är att hoppet inte är ute! :-)

Jag gillar den här!

Pantera – Cowboys from Hell – 1990

Det här är ingalunda Panteras första album, faktiskt det femte, men Cowboys from Hell var den skivan som slutligen fick Pantera att placera sig i samma skara som de riktigt stora banden. Med andra ord var det en kommersiell framgång som de tidigare hade saknat. Letar man efter begagnade skivor är sannolikheten stor att det är Cowboys from Hell som är den första skiva man hittar med bandet.

För mig låter det som att bandet inte riktigt är klart än. Det är på rätt väg men det finns fortfarande en del att jobba på. Det är inte självklart om plattan ska räknas till Thrash- eller Heavy Metal. Den är väl helt enkelt lite eklektisk i det avseendet. Fördelen är att det aldrig blir för mycket av gitarrfilande och att Power Metal tendenser hålls på ett minimum. Själv tycker jag att andra halvan av skivan är den bästa, det är då det börjar märkas att Pantera är ett band att räkna med och det är också här de mest innovativa gitarriffen återfinns. Det blir faktiskt riktigt bra till slut även om jag var skeptisk efter den återhållsamma inledningen med titelspåret.

Det blir alltså inte en alltigenom mästerlig platta för min del men det är tillräckligt bra för att jag ska bli intresserad av att lyssna in mig mera på bandet. Det blir definitivt några av de efterkommande plattorna men det skulle också vara intressant att höra vad de hittade på före det kommersiella genombrottet.

7/10

Anthrax – Among the Living – 1987

Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!

Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten tvist. Anthrax verkar inte ta sig själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.

När jag skrev om Nick Walls bok om Metallica omnämndes Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.

Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som satte Anthrax på kartan! Skivan tillägnas Cliff Burton som gick bort sex månader före releasen i en bussolycka.

8/10

Children of Bodom – Relentless Reckless Forever – 2011

På Wikipedia står Children of Bodom rubricerade som Melodisk Death Metal. Jag är inte speciellt införstådd med vad det innebär, men musikaliskt är det frågan om tunga trummor och bas, det är egentligen kärnan i musiken. Det är väl i sig inget ovanligt när det gäller Metal-musik men det gäller som att här är ett litet steg längre taget än i normalfallet. Det som jag kan få till just Death Metal är sången, eller skrikandet som jag upplever att det rör sig om. I övrigt skulle jag kalla detta för Thrash Metal tror jag. Det är fan svårt.

Från gitarrerna hör intressanta slingor men väldigt sällan medryckande riff. Jag tycker det är synd för det är helt omöjligt att utröna vad texterna handlar om utan textbladet och finns det inte tillräckligt medryckande bakommusik är det svårt att hitta ett stort andrahandsvärde i skivan. Man blir helt enkelt trött på den ganska snabbt när man väl har hört den en eller två gånger. Jag har verkligen svårt för skrikande sångare men är bara resten bra kan jag stå ut med det i måttliga mängder. Children of Bodom når inte riktigt hela vägen fram, men det är tämligen snyggt producerat och jag klagar heller inte på ljudkvaliteten.

6/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

Exodus – Bonded by Blood – 1985

Anledningen till att jag införskaffade och tog mig tid att lyssna på den här plattan var för att Mick Wall skrev en hel del om det i sin biografi om Metallica. Det finns en hel del jämförelser till Metallicas första platta Kill ’Em All i biografin och efter att ha lyssnat på den här skivan är det svårt att inte höra likheter. Det är i princip samma typ av musik som Metallica i sin tidiga karriär. Och det är bra! Det är bara lite sämre producerat än Kill ’Em All och sången har bedrövlig reverb i ofantliga mängder. Om albumet lät mindre burkigt och hade gjorts med nuvarande ljudfilosofier hade det varit en klassiker idag!

Men jag gillar vad jag hör i alla fall! Det kunde behövts bättre melodier men riffen är sköna och jag kommer helt klart att utforska mer av Exodus skivkatalog framöver. Det är faktiskt en skam att jag har väntat så här pass länge på att upptäcka dem.

7/10

Evile – Skull – 2013

Om Metallica skulle ha stannat i växten runt plattorna Master of Puppets eller …and Justice for All skulle det kanske ha kunnat låta så här idag. Jag säger absolut inte detta som någon kritik till Evile som håller en mycket hög standard hela vägen igenom. Det enda problemet är att det skiner igenom lite vilka influenser man har haft. Men egentligen kvittar det. Det här är riktigt bra även om man någon gång känner igen strukturer från förebilderna. Det är i ärlighetens namn inte bara Metallica heller. Vid något tillfälle tycker jag mig nästan vara tillbaka och lyssna på old school Helloween! Tänk Judas eller Murderer så förstår du var jag menar.

Jag gillar den här skivan och jag gillar den så mycket att jag känner att jag behöver utforsla bandet ytterligare. Jag har en skiva sedan tidigare och det finns någon till som jag inte har så det ska bli spännande. Om sen Evile påminner om Metallica i sina bästa dar, så gör de väl det. Evile gör det riktigt bra!

8/10 

Nyheter: Nytt album från Children of Bodom - Halo of Blood

Release: 20130607

Blasphemous Creation – Battle of the Ancients – 2012

Den här plattans största fiende är produktionen. Hade bandet bara hittat en bättre producent som kunde få det att låta mindre burkigt hade det säkert varit mycket bättre. För min egen del tycker jag det alldeles för mycket bas och överlag ett dovt mullrande ljud som jag inte alls trivs med. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det skulle behövas lite luft och separation mellan instrumenten för att fungera bättre.

Musikaliskt hamnar det någonstans i gråzonen mellan Thrash- och Death Metal skulle jag vilja säga men det finns inte tillräckligt intresse för någon vidare analys. Det är sannolikt inget som jag kommer att lyssna på igen, åtminstone inte på väldigt länge! Den lilla textanalys jag gjorde fick mig att förmoda att texterna är ganska infantila överlag men ska sanningen fram så var det sparsamt med text jag lyckades uppfatta.

4/10

Nyheter: Sodom - Epitome of Torture

Release: 20130430

Shadow’s Fall – Threads of Life – 2007

Som vanligt är de första låtarna på albumet de bästa, speciellt inledande Redemption som faktiskt för tankarna med sitt medryckande riff till Metallicas glasdagar. Snart blir det dock på tok för välpolerat för att kunna vara med och slåss om en plats bland de riktigt vassa thrash metal plattorna. Överlag är det sköna gitarrslingor men de medryckande riffen lyser med sin frånvaro, dessutom är det för mycket av något jag nästan skulle vilja kalla för stämsång. Riktigt så är det förstås inte men det är utan vidare mer körsång än kraftfull solosång. Det är i stort sett rätt ok men ändå tyvärr inte särskilt minnesvärt. Man får väl ungefär det man förväntar sig, varken mer eller mindre.

6/10

Recension: Lamb of God – Ashes of the Wake – 2004

Eftersom Lamb of God är en relativt ny bekantskap för mig är det här bara min andra platta med dem. Det lär bli fler, var så säkra! Min enda referenspunkt för tillfället – den föregående plattan As the Palaces Burn, är sedan tidigare recenserad här och jag tänkte nu delge Er några tankar om den här skivan också.

På det hela taget är det inga större överraskningar jämfört med den tidigare plattan. Jag tycker kanske att den här är något tyngre och aggressivare vilket inte nödvändigtvis är en fördel. Faktum är att i det här fallet är det inte en fördel eftersom jag gillar den föregående plattan något mer. Framförallt är sången aningen skrikigare här och det är något jag har lite svårt för.

Låtarna är dock bra och det finns hur sköna riff som helst att hitta. Jag skulle vilja kalla det här för ett utmärkt ”mellanalbum” även om jag vet att det här tydligen är det bäst säljande albumet hittills av Lamb of God. Jag hade önskat lite mer sans av vokalisten men man kan inte få allt och även om jag föredrar den föregående skivan är det fortfarande riktigt bra – och så mycket är det inte som skiljer i upplevelsen heller!

7/10

Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011

Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10