Bob Dylan – Blood on the Tracks – 1975

Det här är fjärde eller femte plattan med Dylan som jag lyssnar på i följd, så det börjar kanske bli lite tröttsamt nu. Jag är inte lika förlåtande som jag var i början av lyssnarsessionen längre helt enkelt. Dock måste jag åter igen medge att det är mycket bättre än den inre bild av Bob Dylans musicerande jag bar med mig från mina tidigare erfarenheter av mannen. Klyschan att det varken är det bästa som kommit från honom eller det sämsta känns adekvat även om det är tråkigt att behöva ta till den. Jag tycker att kompmusiken är bra utan att för den skull vara speciellt utmärkande, Bob Dylan själv är ganska bra även om han är lite väl nasal emellanåt men oftast lägger han band på sig och det blir helt ok. Låtmaterialet är hyfsat och även om det inte utmärker sig är det ganska trevligt att lyssna på. Det kanske kan bli lite långrandigt, men det räddas upp framåt slutet eftersom det finns några låtar där som är något bättre än genomsnittet. Jag tycker att det är lite ovanligt att de bästa låtarna ligger framåt slutet, men varför inte? Hela skivan ska ju lyssnas på ändå. Jag gillar kanske inte skivan lika mycket som JohnWesley Harding, men den är å andra sidan mer tilltalande än Desire. Men även om den är väldigt outmärkande till sin natur kommer den helt klart att plockas fram emellanåt och den är väl värd sitt betyg!

6/10

Bob Dylan – Desire – 1976

Den här skivan har en mycket framträdande fiol i ljudbilden, mest hela tiden faktiskt. Det passar ganska bra in i det hela och det är absolut inget fel i en sådan approach. Jag tycker inte att det här är det absolut bästa jag har hört med Bob Dylan, som varit någon form av hatobjekt under en stor del av mitt liv. Jag har helt enkelt inte förstått hans storhet, men det börjar kanske eventuell vända något nu. Åtminstone så är jag något mer förlåtande nu än vad jag har varit tidigare. Den här skivan har till exempel ganska trevliga melodier, bakgrundsmusiken, kompet, är ok och det finna onekligen även ett intresse i denna. Det känns mycket country över lag och det är väl fiolen som bidrar till detta antar jag. Ungefär i mitten av skivan så tycker jag mig upptäcka en mexikansk inspiration som faktiskt är ganska trevligt att lyssna på. Jag tycker kanske inte att det passar perfekt in i konceptet, men melodierna blir något annorlunda och inte riktigt vad jag hade väntat mig av Bob Dylan. Jag vill inte dela ut starka eller svaga betyg men det här ligger kanske på gränsen mellan sex och sju egentligen. Men eftersom vi inte värderar betyg på det sättet här på Magnifik Musik måste jag bestämma mig för ett av dem.

6/10

Bob Dylan – John Wesley Harding – 1967

Mina tidigare erfarenheter av Bob Dylan, åtminstone från den här tidigaste delen av hans karriär, och skivan som kom före den här – Blondeon Blonde, var en riktig bedrövelse. Musikalsikt påminner den dock inte speciellt mycket om föregångaren och det kan ju inte vara dåligt i min bok. Det kanske är mer Folk än Singer/Songwriter egentligen, men gränserna är så luddiga att jag inte riktigt vet var de går alla gånger. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det handlar om akustisk musik som ligger lite närmare trubadurrepertoar än full orkestrering. Detta är något som jag personligen uppskattar. Det är melodier snarare än bara frambringande av text vilket jag fann kunde vara fallet många gånger på den föregående plattan. Det finns också något mer att säga med kompmusiken än att den bara finns där som en ljudmatta och vara som en bas med ackordsföljder för sångaren. Det är inte jätteavancerat och det ska det inte vara heller, det är väldigt sparsamt och lättinstrumenterat men fungerar mycket bättre än på Blonde on Blonde.  Bob Dylans röst är inte alls lika bräkig och jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att han sjunger på den här! Visserligen kanske hellre än bra men man får ju inte ta ifrån en artist dess unika särprägel heller. Han har en väldigt speciell röst och det är en styrka i alla avseenden! Än en gång frågar jag mig om det faktiskt går att lära gamla hundar sitta och det handlar förstås mest om mig själv i det här fallet eftersom det här är en gammal skiva. Så även om Bob Dylans röst är mer kontrollerad än den nidbild jag har av honom kan man inte påstå att den förändrats med åren, eftersom Blonde on Blonde kom bara året tidigare och är den enda referens punkten jag har just nu från den här tidigaste delen av Bob Dylans karriär. Det är en mer kontrollerad, mindre exalterad röst helt enkelt. Samtidigt besitter den en inlevelse som är behaglig i själva framförandet och det tycker jag bör premieras med ett ganska högt betyg.

7/10

Recension: Bob Dylan – “Love and Theft” – 2001

Sent ska syndaren vakna kanske man kan saga, för det här är riktigt bra! Jag gillar det här och Bob Dylans röst har bara blivit bättre med åren. Den har väl alltid varit speciell men här är det frågan om livserfarenhet och det passar utmärkt tycker jag och är en stor kontrast från de skivor från 60-70 talen som jag främst har i referensramen när det gäller Bob Dylan. Rösten har åldrats och det är inte till Dylans nackdel vilket ibland kan vara fallet när man jämför röster förr och nu. Det låter mer avslappnat än förr och man börja undra om man kanske inte kan lära gamla hundar att sitta trots allt. Om det sen gäller Bob Dylan eller mig som lyssnare kan vi låta vara osagt och låta läsaren tolka fritt efter eget huvud. Det är mycket blues och många rena bluestolvor egentligen, något som jag uppskattar. Man stirrar inte blint på Bob Dylans uttryck eller text, utan det händer faktiskt något i musiken också, det är inte bara ett menlöst komp utan fantasi som under vara fallet på flera av skivorna av äldre snitt. Man kan hitta vettiga melodier, vettiga komp och till och men vettiga riff vid några tillfällen och intresset väcks redan från början med den oerhört medryckande Tweedle Dee & Tweedle Dum. Nackdelen med en sådan inledning är förstås att det är omöjligt att toppa den även om flera av låtarna faktiskt är riktigt riktigt bra! Vissa av låtarna blir lite släpiga och drar ner intrycket något, det blir lite karikatyr över Dylan som artist, men på det hela taget gillar jag det här!

8/10

Bob Dylan – Blonde on Blonde – 1966

Efter en upplevelse som känns som flera timmar så lyckades jag äntligen ta mig igenom den här skivan. Jag säger äntligen därför att det här är ett typexempel på vad jag förknippar med den nidbild jag har av Bob Dylan. Jag finner också plattan vara ett typexempel på att en viktig, ansedd eller banbrytande skiva på intet sätt behöver vara synonymt med något kvalitativt, det här trivs verkligen inte i mina öron! Det låter helt enkelt bedrövligt. Men klarar man av, i princip, ickeexisterande melodier, frambräkta av upphovsmannen på ett sätt som gör det tveksamt om man överhuvudtaget kan kalla det för sång, så är det här säkert jättebra! Men jag klarar inte det och det är väl heller ingen hemlighet att Bob Dylan aldrig tagit plats bland mina stora favoriter, det har jag gjort klart många gånger och i olika sammanhang. Det finns naturligtvis undantag från den regeln och det finns material med Dylan som jag finner oerhört tilltalande av olika anledningar och även den här plattan har sina positiva sidor. Några låtar framåt mitten av skivan, med Just Like a Woman i spetsen, höjer helt klart upp upplevelsen. Någon bluestolva, som i sig kanske inte mästerlig, höjer också upp det hela och framåtslutet är helt klart kvaliteten högre än i början. Men på det hela taget är det inget som tilltalar mig överhuvudtaget! Självklart är det ett album som är av kollosalt intresse ur en musikhistorisk vinkel och jag ångrar absolut inte att jag tog mig tiden att lyssna igenom det flera gånger, vilket krävs för att ge en rättvisande recension tycker jag, men efter att jag nu har gett min dom, kan det lika gärna användas som ölunderlägg…

3/10