Nicke Borg Homeland – Chapter 3: Live in the Studio – 2014

Som vanligt ligger jag en bit efter när det gäller skivrecensioner. Den här har jag lyssnat från och till på i flera veckors tid. Det tar helt enkelt så lång tid att bestämma mig för vad jag ska tycka. Fast nu har ju jul- och nyårshelgerna varit i vägen för allt kreativt skrivande också förstås.

Faktum är att jag hade oerhört dålig koll på Nicke Borg inför den här plattan. Jag har också oerhört dålig koll på Backyard Babies som Nicke sjunger och spelar gitarr i till vardags. Så några jämförelser lär det inte bli tal om. Dessutom är det knappast jämförbar musik i alla fall. Soloprojektet Nicke Borg Homeland är mera år countryhållet än någon röjarrock. Vid något tillfälle vill jag till och med nästan kalla det för skiffle. Det är kanske inte instrumenterat med tvättbrädor osv. men det är onekligen vibbar därifrån.

Men jag klagar inte. Jag gillar verkligen den glädje som kan komma från skiffle och från de enkla melodier som Nicke Borg levererar akustiskt på denna liveskiva. Fast någon vanlig liveskiva är det ju inte, lyckligtvis. Det här är något mycket bättre än så. Man kan säga att det är som att lyssna på en god trubadur en fredagskväll på krogen. En men en fantastisk repertoar av egna låtar. Det tog veckor men jag har bestämt mig. Det här är riktigt bra och med en mysfaktor som inte skäms för sig. Dessutom är Nicke en fantastisk sångare!

8/10

Omar – Blues Bag – 1991

En till en början helt akustisk bluesplatta, tolvorna avlöser varandra och det är rätt skönt att lyssna på Omars raspiga och lite ansträngda röst. Att det är nonsenstexter gör mig inte så mycket, de passar alldeles utmärkt till mina bluesfördomar. Missförstå mig inte nu, jag älskar blues, men man kan bara variera texter om olycka och sorg till en viss gräns. Nåja, efter nio spår ändrar plattan karaktär, även om det sker så följsamt att man nästan inte tänker på det. Som ersättning till den ensamma akustiska gitarren och munspelet som initialt definierar plattan, läggs till elektriska instrument, trummor och bas. På det hela taget tycker jag att den starka inledningen med till exempel Give Me Back My Wig och Lover Man utklassar den andra halvan med hästlängder. Känslan förtas och det blir aningen för polerat för att kännas helt äkta.

6/10

Bob Dylan – John Wesley Harding – 1967

Mina tidigare erfarenheter av Bob Dylan, åtminstone från den här tidigaste delen av hans karriär, och skivan som kom före den här – Blondeon Blonde, var en riktig bedrövelse. Musikalsikt påminner den dock inte speciellt mycket om föregångaren och det kan ju inte vara dåligt i min bok. Det kanske är mer Folk än Singer/Songwriter egentligen, men gränserna är så luddiga att jag inte riktigt vet var de går alla gånger. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det handlar om akustisk musik som ligger lite närmare trubadurrepertoar än full orkestrering. Detta är något som jag personligen uppskattar. Det är melodier snarare än bara frambringande av text vilket jag fann kunde vara fallet många gånger på den föregående plattan. Det finns också något mer att säga med kompmusiken än att den bara finns där som en ljudmatta och vara som en bas med ackordsföljder för sångaren. Det är inte jätteavancerat och det ska det inte vara heller, det är väldigt sparsamt och lättinstrumenterat men fungerar mycket bättre än på Blonde on Blonde.  Bob Dylans röst är inte alls lika bräkig och jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att han sjunger på den här! Visserligen kanske hellre än bra men man får ju inte ta ifrån en artist dess unika särprägel heller. Han har en väldigt speciell röst och det är en styrka i alla avseenden! Än en gång frågar jag mig om det faktiskt går att lära gamla hundar sitta och det handlar förstås mest om mig själv i det här fallet eftersom det här är en gammal skiva. Så även om Bob Dylans röst är mer kontrollerad än den nidbild jag har av honom kan man inte påstå att den förändrats med åren, eftersom Blonde on Blonde kom bara året tidigare och är den enda referens punkten jag har just nu från den här tidigaste delen av Bob Dylans karriär. Det är en mer kontrollerad, mindre exalterad röst helt enkelt. Samtidigt besitter den en inlevelse som är behaglig i själva framförandet och det tycker jag bör premieras med ett ganska högt betyg.

7/10

Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007

Ben Prestage

Real Music

2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10

Eric Bibb - Booker's Guitar

Tacka vet jag upptäckarglädjen! Annars hade jag aldrig upptäckt Eric Bibb. Det handlar om blues, men på ett mycket sparsamt sätt. Det är inga svulstiga orkestreringar eller något annat som stjäl uppmärksamheten från musicerandet. Allt som behövs är Bibbs mjuka och inlevelsefulla röst och hans akustiska gitarr. Ett och annat munspel finns väl också men det är fortfarande så där folkligt och återhållsamt. Något som passar bättre på en rökig klubb än på konsertarenorna. Jag gillar det här och kommer att utforska denne man vidare. Bara det att han tydligen är bosatt i Finland gör ju honom intressant!

Motörhead - Ace of Spades (acoustic)

Vilken fantastisk version!