Bruce Springsteen - 18 Tracks - 1999

Bruce Springsteen: 

18 Tracks

1999

Columbia: 4942002

Samlingsplattor är väl inget vi vanligtvis brukar tycka till om här på Magnifik Musik, men allting måste göras åtminstone en gång innan man kan förkasta någonting. Naturligtvis måste jag också ta tillfället i akt och redan från början påpeka att jag ingalunda är någon av alla de miljontals Springsteen fans som avgudar allt han har gjort bara för sakens egen skull. Dock lovar och svär jag att (som vanligt) ge min ärliga mening om vad mina öron uppfattar under genomlyssningen. Ett problem som uppstår i direkt relation till detta är naturligtvis att jag inte har något förhållande till de vanligare versionerna av de låtar som här återfinns i lite annorlunda diton. Fast å andra sidan är man ju då heller inte färgad av tidigare åsikter utan kan förhålla sig relativt fritt till musiken som faktiskt strömmar ur högtalarna.

Först ut är en tidig låt – Growin’ Up, från första plattan Greetings from Asbury Park, N.J.  i en akustisk tappning. Jag tycker det är en utmärkt öppningslåt som har ett härligt stamp och ett bra tempo och den ger mig helt klart vilja att lyssna vidare på resten av albumet. De kommande spåren Seaside Bar Song och en liveversion av Rendezvous lever tyvärr bättre upp till mina fördomar om The Boss och jag finner tråkighetsfaktorn i dessa nästan irriterande. En raspig och lite hes röst funkar väl i och för sig hyggligt bra till livelåten men jag finner det allt för opersonligt för min smak. Långt värre blir det sedan i Hearts of Stone som är nästan outhärdligt seg med en röst som skär sig mot den följsamma musiken hela tiden. Nej, jag kan så långt konstatera att jag inte är någon fan av Bruces röst…

Men allt är inte pest och pina även om jag fått det att låta så hittills. Efter några låtar kommer den medryckande I Wanna Be With You där jag tycker röst kommer till sin rätt. Det är fortfarande inget jag jublar över men helt klart en vändpunkt för plattan. Efter denna kommer det dock en riktig höjdare. Det är en demoversion av den kanske absolut mest kända låten i sammanhanget – Born in the USA. Det är en betydligt lugnare och mara följsam version än den vi är vana vid vilket dessutom ackompanjeras av en akustisk gitarr vilket åtminstone ger mig de rätta vibbarna av en äkta trubadur. Tyvärr är ljudkvalitén inte så bra just här vilket säkert har sin förklaring i att det faktiskt handlar om en demoversion.

Nästa höjdpunkt för min del blir Lions Den, en tämligen svängig, trallvänlig och oförarglig låt som funkar att lyssna på. Tyvärr tvärvänder plattan direkt efter denna låt med den enormt entoniga rockabilly-pastischen Pink Cadillac. Åter igen får jag knyta bekantskap med mina fördomar och verkligen begrunda om jag vill lägga ner mer tid och energi på den här plattan. Lyckligtvis återkommer hoppet med nästföljande Janey, Don’t you Lose Heart som skulle kunna vara med som cover på vilken dansbandsplatta som helst. Det är en låt som kanske inte utmärker sig som något speciellt men den är åtminstone följsam och Bruce har också lagt lite band på sig som sångare och sjunger i symbios med musiken. Detta är också något som gäller Sad Eyes som följer här näst. Dock konstaterar man snabbt att falsettsång inte är något Herr Springsteen behärskar.

Än så länge har det varit idoga upp och nedgångar, men i och med Part Man Part Monkey händer det något och låtarna blir plötsligt mycket mer intressanta. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, om det är sättet de är producerade på, för om man ska ha handen på hela hjärtat måste det konstateras att det varit lite si och så med det på många av plattans tidigare låtar. Det finns ingen riktigt homogenitet vilket naturligtvis har att göra med att det faktiskt handlar om en samlingsplatta med både ovanliga versioner och äldre låtar blandat med nyare. Part Man Part Monkey är i alla fall mycket upplyftande och är något som får mig intresserad av att undersöka mer av Springsteens alster. Även Trouble River är en riktig rockrockare som är mycket intressant och som ger mersmak. Det finns en närvaro i framförandet som jag tidigare saknat och jag känner att Bruce verkligen menar det han framför, vilket inte har varit fallet i många av de tidigare låtarna. Äntligen ges också möjligheten att lyssna på en riktigt bra ballad – Brothers Under the Bridge, som Bruce framför på ett mycket bra sätt. Jag är visserligen inte så förtjust i den lätt nasala röst Bruce använder sig av här, men det funkar och precis som i Trouble River tror jag på det han sjunger om och det måste ändå vara det första och största kriteriet för en sångare. Det gör förstås heller inget om man sjunger i rätt tonart och sådana saker men det är sånt som säger sig självt…

Avslutningsvis måste ju de två avslutande spåren på plattan kommenteras. De var fram till plattans utgivning 1999 outgivna och är man Springsteenfan och/eller komplettist är det ju naturligtvis av stort intresse. Själv måste jag konstatera att jag gillar dessa låtar. The Fever, en soulinfluerad sak, är ganska skön bakgrundsmusik. Det är lågmält och med en hel del blås men arrangemangen, åtminstone från kören, avslöjar att det sannerligen inte är något nytt alster. Jag läser mig till att det handlar om en låt skriven så tidigt som 1971 och det är ju alltid kul att höra de tidigaste låtarna på sådana här samlingsplattor. Den andra outgivna låten – The Promise är nog bland det bästa jag har hört med Springsteen. Det kanske inte säger så mycket efter som jag, som jag genast konstaterade i början av recensionen, inte är något inbitet fan av hans verk och således inte har erfarenheten av att ha lyssnat på alla hans låtar. Dock tar jag mig friheten att jämföra den här med min absoluta favorit – The River. De som känner mig vet att det är stora ord från min sida och de som inte gör det får väl helt enkelt ta mitt ord för det.

Utifrån mina erfarenheter och preferenser finner jag albumet en smula ojämnt men kan samtidigt konstatera att man som mera inbitet Springsteenfan säkert finner stor intresse av samlingen och i synnerhet de versioner som skiljer sig från den vanligare.

5/10

Recension: Gunbunnies – Paw Paw Patch – 1990

Den här var en skiva som inte var något over sig, det var inte jätteintressant och inte dåligt heller utan ligger någonstans runt mitten av en betygsskala. Musikaliskt påminner det kanske om någon märklig korsning av Georgia Satellites och något mer tillrättalagt brittiskt popband. Musikaliskt kanske närmare Georgia Satellites och produktionsmässigt närmare slätstruken pop. Resultatet blir inget över sig, något ganska medioker men som absolut duger att lyssna på någon gång ibland men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på hela skivan har jag inga direkta minnen av den, det är inte något som sätter sig direkt i medvetandet och jag blir inte särskilt imponerad av det musikaliska utövandet heller. Det är ok men inte mer skulle man kunna säga. Lite extra pluspoäng får den för den råa rocken som någonstans ligger som influens och som jag brinner lite extra för. Dock måste jag påpeka att det rör sig om väldigt subtila influenser och det är verkligen inte så att det handlar om något vrålrockande, inte musikaliskt och definitivt inte produktionsmässigt där det är väldigt tillrättalagt. Man har dock inte gått i fällan att lägga allt så till rätta att det blir tråkigt och intetsägande och inte utstickande alls från mängden.

5/10

Recension: Alice Cooper - Flush the Fashion (1980)

Flush the Fashion (1980) – Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga, och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave, kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det. Lite på samma sätt som Rolling Stones Sympathy for the Devil eller för den delen Lars Forsells Djävulens sång som Cornelis Vreeswijk förevigat.

Tyvärr finns det, åtminstone inte för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.

Något som känns lite speciellt för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala retroperspektivet! – 5/10

Recension: Treat - Coup de Grace - 2010

Treat

Coup de Grace

2010

Frontiers Records FRCD 453

Någon gång i början av 80-talet, på den tiden då radio fortfarande var ett sätt att hitta ny musik att lyssna på, hörde jag Treat första gången. Mina pretentioner var nog inte så höga på den tiden men jag gillade vad jag hörde och jag har alltid varit lite extra förtjust i band från Sverige vilken märks i min vinylsamling. Jag är inte helt säker på om jag har debuten Scratch and Bite därhemma men andra skivan – The Pleasure Principle är jag till 100% säker på. Hur dessa skivor låter har jag dock ingen aning om eftersom det var åratal sedan jag lyssnade på dem.

Faktum är att jag blev en smula förvånad när jag först såg den här skivan med Treat! Jag hade ingen aning om att de fortfarande var aktiva och dessutom produktiva. Med skepsis införskaffades dock skivan (på rea någonstans tror jag) och med minst lika stor skepsis satte jag in den i cd-spelaren för att lyssna. Det kändes som att tiden hade stått stilla! Och då menar jag i ordets allra positivaste betydelse! Sådan här musik görs inte längre, eller också är det jag som letar på fel ställe. Det är hårdrock som den lät på 80-talet när jag växte upp och det är dessutom välproducerat och välljudande!

I radioprogrammet som jag refererade till i början fanns också en lite intervju med Robban Ernlund – bandets sångare, där han förklarade hur en riktigt bra låt ska vara. Om man plockar ner den och bara spelar akustisk gitarr till och det fortfarande funkar har man hittat en vettig melodi. Ordagrant vet jag inte men det var vad det gick ut på i alla fall. Det är väl en alldeles utmärkt ambition tycker jag och det känns som om Treat fortfarande lever efter den filosofin för det funkar onekligen här! Det är melodier som är lätta att hänga med i och som sätter sig efter bara några få genomlyssningar.

Det blev helt klart en positiv överraskning och en skiva som jag inte ångrar att jag lade ner på tid och pengar på. Snarare inser jag att jag måste rota fram mina gamla vinyler och dessutom införskaffa något mer från den betydligt mer omfattande diskografin än vad jag var medveten om.

8/10