Det här är ett betydligt mycket
bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare
skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två
senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck
som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare
skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så
är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli
verklighet. Sharleen Spitiris röst
passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt
bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt
enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk
när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska
man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur
radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte
en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska
enformigt och bedrövligt enligt mig.
Allmänt om musik, nyheter, recensioner, tips, med mera! Allt från hårdrock till visor, svenskt och utländskt.
Kiss – Love Gun – 1977
Jag gillar den här plattan men
alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men
höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I
Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster
Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är
en av de coolaste i Kiss hela
diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har
väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta
bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att
dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget
fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock
Me och Peter Criss får lika
stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand
om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan
och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa
någonsin med Kiss. Skivan avslutas
förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss
version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.
Etiketter:
06/10,
1977,
Ace Frehley,
Gene Simmons,
Hårdrock,
Kiss,
Paul Stanley,
Peter Criss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)