Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976

Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Recension: Kiss – Kiss – 1974

Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Recension: Kiss – Peter Criss – 1978

Det här ett väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av Kiss känns inte som något konstigt med facit i hand och den här plattan som referens och det måste ha varit oerhört frustrerande att vilja göra sådan här musik och ständigt bli dominerad av Gene Simmons och Paul Stanley. Peter Criss utrymme på de tidigare plattorna är ju minimalt. Melodierna är väldigt medryckande och det finns flera spår av riktigt vass hitkvalitet som verkligen sätter sig direkt. Peter Criss är en utmärkt sångare och har mycket blues i rösten även om man förstås främst tänker på honom som trumslagare. Det känns som om musiken betyder någonting för honom och han ger verkligen sin kropp och själ i framförandena som gör att det blir väldigt personligt när han sjunger!

9/10