Svante Thuresson & Vänner – 2007

Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10 

Mayhem – Ordo Ad Chao – 2007

Efter att ha givit Dimmu Borgirs album In Sorte Diaboli full pott i min recension blev jag lite nyfiken på vilka andra band trummisen ”Hellhammer” medverkat i. Det är tydligen en mycket ansedd trumslagare på den norska black metal scenen så det var med stort intresse jag införskaffade den här - Mayhems senaste album, med hopp om en riktig höjdarplatta. Mayhem räknas ju dessutom till pionjärerna inom norsk Black Metal så det var väl lite intressant av den anledningen också eftersom jag aldrig hade hört dem förr. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt vilken kategori jag ska placera det här inom, Black Metal? Death Metal? Det är bara kaos i mina öron och jag kan knappast urskilja någonting annat är väsningar, grymtningar och skrikande bland allt trumslagande. Jag vet inte om en trumslagares skicklighet bedöms med hur snabbt han kan spela på baskaggarna som grund eller om det är taktkänslan som räknas men ”Hellhammer” är i alla fall snabb… Själva produktionen är så undermålig att det är irriterande att lyssna på och jag ska villigt erkänna att jag aldrig mer kommer att spela denna platta. Jag är medveten om att det finns någon form av tanke med att plattorna inom denna extrema genre ska låta så illa som möjligt (för att vara antikommersiella eller liknande) men jag har aldrig riktigt fattat grejen. Tydligen fick den här trots allt någon form av utmärkelse för bästa metalalbum 2007 där en av motståndarna var just Dimmu Borgirs In Sorte Diaboli – Obegripligt!

1/10