Steve Harris – British Lion – 2012


Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!


4/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar