Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Burn GBG – You Can Do It (Now) – 2014

Jag skrev om det här bandets debutalbum – Rock Royale – för ett par år sedan. Jag var helt tagen och även om jag inte riktigt hade koll på bandets påstådda influenser (jag hade faktiskt aldrig hört Hellacopters!!) fullt ut kunde man höra en spelglädje som infinner sig väldigt sällan. Sedan dess har Burn hunnit byta och lägga till medlemmar, dessutom bytt bandnamnet till Burn GBG och nu har de alltså kommit med nya alster, en EP!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an skivan. Medlemsbyte, speciellt när det gäller sången kan bli riktigt förödande, det kan också bli riktigt bra. Ta till exempel Iron Maiden som jämförelse, det var inte förrän Bruce Dickinson kom med som det tog fart på allvar. Nu menar jag inte att det skulle finnas någon likhet rent musikaliskt mellan Burn GBG och Iron Maiden. Det gör det verkligen inte. Däremot finns det helt klart influenser från garagerockstidens Alice Cooper och nämnda Hellacopters. De senare är nog den största influensen faktiskt!

Enligt egen utsago är Burn GBG i första hand ett liveband och det var ett sådant ambitionen från början var att bli. Jag har inte haft nöjet att beskåda dem levande men jag hyser inga som helst tvivel om att det är deras främsta egenskap. Här är fyra låtar att lagga till repertoaren som säkerligen passar på scen. Jag gillar det här mycket! Det är inte mycket krusiduller utan mest pang på rödbetan rock n’ roll. Det är lite tyngre ljudbild än på debuten och det är väl inte så konstigt eftersom man numera har utökat med ytterligare en gitarrist. Det låter lite så där småpunkigt och livekänslan är fantastisk!

8/10

Här hittar du Burn GBG

Motörhead – 1916 – 1991

Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörhead för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym…

När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara något negativt men Motörhead är ju lite speciella på det viset, Lemmy och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av Phil ”Philty Animal” Taylor bakom trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.

Lite typiskt är att de är de mest otypiska Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra text är det också på den. Hyllningen till Ramones – R.A.M.O.N.E.S. – är härligt punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte förknippar Motörhead med, en mycket lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.

De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står sig dock fortfarande!

6/10

Recension: Owe Thörnqvist - Boogie Man

Owe Thörnqvist:

Boogie Man

CD Box/DVD

Bonnier Amigo Music Group AB 334 24983

Det här är en box som jag har varit sugen på i ett par år och eftersom den är ett par år gammal kan man väl saga att jag har varit sugen på den sedan den släpptes egentligen. Boxar av det här slaget brukar dock vara relativt dyra vilket egentligen är enda kriteriet för att motstå frestelsen. När jag hittade den för fyndpriset 199:- på CDON kunde jag förstås inte mostå längre. Snabbt som ögat klickade mina fingrar nästan automatiskt på ”köpa knappen” och någon dag senare hade jag den i min ägo. Det är inget inköp jag ångrar, nej snarare tvärtom. Sällan har ett skivköp varit så prisvärt faktiskt!

                                                

Förutom en jäkla massa musik, som inkluderar i princip allt som fastnat på skiva från Owes långa karriär – från femtiotalet och framåt, och en DVD med en massa gott gott på, inklusive en livekonsert från 2006, fantastiska, tidigare opublicerade bilder och texterna till samtliga låtar. När jag tänker efter är det här egentligen inte ett skivköp, utan snarare en klenod!

Skivorna är åtta till antalet och innehåller, om inte allt som kommit från mannen, så i alla fall det mesta av det bästa! Fast nästan allt är ju så fantastiskt bra så det är nästan samma sak att kalla det mesta av det bästa som alla låtar. Och nu tror Ni att jag överdriver, men det gör jag verkligen inte! Jag avgudar Owes sätt att trolla med orden och att han kan skriva häftiga riff och klatschiga melodier är det definitivt ingen tvekan om. Jag tänker inte tråka ut Er med att rabbla titlar även om jag skulle kunna räkna upp kanske femtio låtar som absoluta favoriter; Owe är hel unik i det avseendet.

Faktum är att jag funderade lite häromdagen på vad man ska kalla honom för, eller snarare vad man ska benämna hans talang som. Han är inte bara den som förde rocken till Sverige, inte bara den som skrivit underfundiga texter så älskade att flera av dem har fastnat för evigt i den svenska folksjälen, en rimmens mästare, en ordens ekvilibrist! Nej, Owe är mer än så! Han är något så ovanligt som en fullständigt genommusikalisk person! Allt han rör vid verkar bli hits och genomtänkta berättelser med handling, start, mål och sensmoral. Det finns få andra artister i musikhistorien som jag skulle tillskriva detta epitet och i skrivandets stund kan jag faktiskt bara komma på en enda, kan Ni gissa vem? Johnny Cash förstås!

Det finns nästan ingen genre som Owe inte har provat på, inte bland det mer klassiska och traditionella genrerna i alla fall. Detta märks om inte annat på den liveskiva som medföljer. Det är lite annorlunda material på den och inget man direkt känner igen från studioplattorna. Owe är en född underhållare och om inte musiken hade slagit kunde han blivit en av Sveriges första stå upp komiker. Presentationerna mellan låtarna är helt fabulösa, var får karln allt ifrån? Det finns också skivor med andra versioner av de mest klassiska låtarna, det är roligt att höra dessa och jag är extra glad att Blommor och Eterneller och Sverigebesöket finns med i den här boxen också eftersom jag bara har dem på vinyl sedan tidigare.

Bland de mest udda versionerna hittar man till exempel Albin och Pia på norska, Varm Korv Boogie på danska och någon låt på tyska och så vidare. Även Owes engelska version av Wilma finns med och det är ju alltid kul även om just den versionen av låten inte faktiskt inte är speciellt bra. Owe är en ordekvilibrist på svenska, men inte på engelska, inte på norska, tyska och inte på danska heller. Det är kul att höra men det blir mer roligt än bra om man säger så.

Nu vet jag inte om det här blev en recension eller ett reklaminlägg egentligen men faktum är det här är så pass bra att jag egentligen vill ställa mig upp och applådera både Owe och alla som införskaffar den här boxen, det är den definitivt värd!

10/10

Motörhead - The Wörld is Yours - 2010

Motörhead

The Wörld is Yours

2010

UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Paul Simon – Songs From the Capeman – 1997

Songs from the Capeman är faktiskt precis vad det later som, det är en samling sånger från broadwaymusikalen med samma namn, skriven av Paul Simon. Det vill säga, det är inte den kompletta musikalen utan 13 låtar (knappt hälften av musikalen) som på denna skiva till största delen sjungs av sin upphovsman. På grund av detta finns där naturligtvis en viss struktur när det gäller själva historien och den sammanlänkas självklart i helheten, precis som vilken musikal som helst gör. Musikaliskt andas det femtiotal, det är mycket stämsång och rock and roll och låter mycket ”New York”, men i kontrast till detta finns det också gott om latinska rytmer, vilket jag gillar. Huvudpersonen i musikalen ”The Capeman” eller Savador Agron som han egentligen hette, kom nämligen från Porto Rico och här blandas de två kulturerna, åtminstone musikaliskt, med varandra. Jag vill inte säga att detta fungerar utan komplikationer men, åtminstone initialt är det mycket intressant och medryckande. Snart inser man dock varför musikalen blev ett ekonomiskt fiasko, det blir enormt tråkigt efter ett tag och de inledande kvalitéerna skivan visar prov på kan tyvärr inte rädda helheten.

4/10 

Recension: Meatloaf – Bat out of Hell – 1977

Den här plattan har jag haft ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en platta med Meatloaf, så är det den här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light, som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne ville erkänna.

7/10

Billy Opel - Inspiration - 2010

Billy Opel:

Inspiration

2010

Walter Records WR01

Min första bekantskap med Billy Opel var några små lustiga visor på youtube eller liknande. Lustiga i den bemärkelsen att de var uppenbart menade att vara komiska och involverade en hel del sprit i texterna. Jag vill minnas att någon/några av dessa låtar också innehöll ett ganska ovårdat och ”fult” språk som innefattade den fagrare könet. Lite i stil med vokabuläret man skulle kunna förvänta sig av en mini Eddie Meduza kanske.

Men det där är länge sedan nu, jag upptäckte att denne Billy, vars riktiga namn är Erik Morell, faktiskt varit mer seriös än så efter dessa tidiga alster. Ett par skivor hade han hunnit med men jag hade inte möjlighet att få tag i dem – tyvärr. Efter att ha varit i kontakt med artisten i fråga visade det sig att det var en ny skiva på gång vilket naturligtvis väckte mitt intresse! Några månader senare tänkte jag nu skriva om denna platta!

 Det är både en positiv och en negativ upplevelse faktiskt och jag ska göra mitt yttersta för att förklara varför. Till en början känner jag en viss inspiration från Lars Winnerbäck, men redan efter första låten har detta intryck sedan länge försvunnit, det var endast några ackordsföljder som råkar följa samma väg som någon av de mer kända låtarna av nämnde Lars Winnerbäck. Tar vid gör vibbar av Eddie Meduza i sina bästa dagar, inget snusk inget brännvin och inga raggare utan bara en helt vanligt låt men med en text som rytmar ungefär som man är vad vid att just Eddie Meduza rytmade sina texter med liknande musikarrangemang. Det är en hel del bluestolvor som avlöser varandra men det är inget jag klagar på, jag gillar sådana även om det är ett ganska enkelt sätt att skapa fungerande låtar på.

Hur som helst så försvinner Meduzavibbarna även dem efter en ynka låt, det som finns kvar är inte lika lätt att sätta fingret på men musikaliskt låter det oftast som något man redan har hört förr. Det är inte nyskapande och det är inte jättespännande rent musikaliskt men även om man tycker sig höra stölder både från Bob Dylan och Bo Diddley hävdas det att Morell skrivit all text och musik själv och det får man väl tro på.

Texterna framförs på ett sätt som låter väldigt äkta. Sången fungerar utmärkt men någon större skönsångare är inte Billy. Han är däremot en eldsjäl och det märks att han älskar det ha gör, det smittar av sig och de allra bästa låtarna på plattar är väldigt lätta att ta till sig. Det är lätta refränger som sätter sig snabbt och som man redan efter ett par genomlyssningar inte har svårt att sjunga med i. Det är definitivt en bra egenskap. Texterna är humoristiska utan att för den skull bli tramsiga eller löjliga. Det finns en fin balans mellan ironi och allvar som jag verkligen uppskattar. Att det inte är helt seriöst är uppenbart men riktigt hur allvarlig Billy är när han påstår att han längtar hem till Dalarna även om ha befinner sig i Nashville, Tennesse kan man spekulera i. Oavsett så lyckas han onekligen få med sig en och annan sanning i texterna som gör att man kan skapa sig en personlig relation till dem.

Jag kan till exempel skriva under på att längst ner på botten i varenda butelj ligger en oskrivet låt. Man kan kalla det för brännvin och osunt leverne men man kan hellre kalla det för inspiration ur ett artistiskt perspektiv. Mycket kretsar också kring hemtrakterna, refererar han till en plats så är det Älvdalen, Äppelbo, där skivan förresten är inspelad, Säter eller Grängesberg. Det är kul med svensk rotmusik som dessutom håller sina texter på en lokalnivå rent geografiskt.

De tidigare låtarna som jag hörde med Billy var alla på en ganska bred dialekt, vilket jag gillar. Jag har förvisso inte koll på särskilt många artister som använder sig av det, förutom några skånska band då kanske. Peps Persson, Wilmer X och Kal P. Dal är ju självskrivna utövare. Men på den här skivan lägger han band på sig. Det är inte rikssvenska helt och hållet men visst håller han igen på uttalen och försöker artikulera så tydligt som möjligt. Jag hade förväntat mig lite mera dialekt men man får vara nöjd ändå.

Låtmaterialet är lite ambivalent tyvärr, i de bästa stunderna är det hur bra som helst, som jag redan har poängterat här ovan, men, framförallt i början av skiva, är det lätt att man tröttnar efter några genomlyssningar. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle säga det, eftersom jag brukar gnälla och klaga på överproducerade skivor och musik, men jag tycker att Billy behöver en bättre producent nästa gång. Den har skivan har han producerat själv och det räcker inte. Det blir lite tråkigt och arrangemanget sticker inte ut tilläckligt från mängden. Detta gäller alltså de något svagare låtarna i början och slutet, skivan definitiva styrka ligger i mittenpartiet!

Men hur som helst så önskar jag att vi hade mer av den här typen av country-rock n’ roll i Sverige, folks som brann för konsten och som inte var rädda för att ge ut eget material. Framåt slutet hittar vi förresten ett riktigt förstklassiskt epos som påminner mig en smula om Torssons Flickan, Hunden och Jag, men det är väl bara för att det utspelar sig i en tågkupé kanske. Ett fantastiskt porträtt målas upp och mitt i alltihop sitter författaren. Jag kommer definitivt att följa Billy Opel i framtiden!

7/10

The Beatles

Jag har tidigare exkluderat The Beatles fråm min lista över överskattade artister, men tusan vet om de inte hör hemma där i alla fall? Mina tidigare åsikter har grundats på alla de enormt bra låtar som Lennon/McCartney åstadkom och som jag har älskat i stort sett hela mitt liv. Det är ju en bedrift i sig att kunna fylla ett samlingsalbum med så strålande och tidslös musik men på det hela taget kanske det inte är riktigt hela sanningen.

Men efter att jag nyligen lyssnade igenom några av de andra albumen, Revolver och det genomhyllade "White Album" kan jag inte påstå att jag tycker det är speciellt tidslöst längre. Det mesta känns faktikst ganska daterat och även om det dyker upp en och annan riktigt höjdare. "White Album" inleds till exempel med Back in the USSR som är bland det bästa som kom från bandet. Överlag gillar jag Rock n' Rollen bättre än de experimentella bitarna och det är väl kanske därför jag överlag tycker det tidigare materialet är bättre?

Tidigare publicerat på annan plats, passar bättre här.

John Lindberg Trio - Made for Rock n' Roll

Jag kan inte annat än att instämma i plattans titel! Det här gänget verkar onekligen vara skapade för att leverera musik. De gör det med bravur får man väl säga! Inriktningen är rockabilly fast med lite modernare uppblandningar. Det låter modernt trots att det egentligen oftast är samma formel som funnits sedan urminnes tider (åja, nästan i alla fall). Under stundom påminner det lite om vad Brolle sysslar med musikaliskt men är fantastiskt mycket mer medryckande. Det här är deras senaste platta men om jag förstår det hela rätt finns det tre tidigare. Jag måste ha dem allihop!