Hade jag skrivit det här på den
gamla goda tiden när allting var antingen Synth eller hårdrock skulle det här
onekligen ha fallit inom den senare kategorin. Detta även om kriget mellan
synth och hårdrock egentligen var över när plattan släpptes. Nu är jag inte
lika säker på vilken rubrik som bör sättas. Det finns onekligen hårdrock på
albumet som kanske kan liknas vid Y&T
i sina mjukaste låtar. Det är också bluesigt och rockigt vilket gör att det
komplicerar saker och ting om man bara ska sätta en genre på det hela.
Lyckligtvis kan jag här sväva ut och knyta flera stilar till samma platta! Det
blir alltså en blandning av bluesrock och hårdrock i mina öron.
Det här är Rik Emmetts debut som soloartist efter att han hoppat av Triumph som han en gång i tiden varit
med att bilda. Jag kan inte påstå att mina kunskaper om dem är särskilt
vidlyftiga men jag har hört dem några gånger och har dem i den yttre delen av
min referensram. Det här är klart mycket bättre och intressantare rent
musikaliskt än min uppfattning om Triumph.
Rik Emmett är en skicklig gitarrist, det hörs ganska tydligt tidigt
på plattan. Han sjunger också lead och gör det bra. Det finns ingen anledning
till superlativ men det funkar i alla fall utmärkt. Låtarna är kanske inte lika
medryckande som de skulle kunna vara men han har i alla fall inte fastnat i
fällan att nyttja sig av för mycket klichéer i låtskrivandet. Det känns fräscht
fast plattan är även tjugo år gammal och det är inte dåligt det. Det är lite
annorlunda rytmer än vad man skulle räkna med om det vore strikt hårdrock och
där vinner Rik Emmett ännu en poäng!
Totalt blir det ett album som
verkligen inte skäms för sig men som å andra sidan kanske inte lockas några nya
fans heller. Det är bra, men inte tillräckligt bra för att folk ska köa dygnvis
i förväg inför ett nytt skivsläpp…
6/10
