The Rasmus – Dead Letters – 2003

Det finns några genrer som jag har svårare för än andra. Alla former av alternativ musik är några av dem! Här görs det dock på rätt sätt och den form av alternativ rock som The Rasmus representerar på den här plattan är riktigt lyssningsbar. Det innebär förstås inte att jag minns särskilt mycket av musiken efter att jag har lyssnat igenom skivan men under tiden den låter är det helt ok! Det är ganska enkla och tillfredsställande melodier och The Rasmus försöker heller inte göra för mycket märkligheter för att stå ut från mängden. Risken finns annars att man försöker göra något som verkligen märks för att världen ska lägga märke till en men The Rasmus behöver inte det. Det funkar helt enkelt ändå!

Det kanske inte är ett band som, efter att ha lyssnat igenom den här skivan några gånger, jag känner att jag måste ha allt med. Jag tror att jag klarar mig ganska långt på denna skivan. Det ger helt enkelt inte den mersmak som de riktigt fantastiska banden kan ge. Helt ok alltså, och både bra framfört och producerat.

6/10

Metallica – St. Anger – 2003

Det här var en riktigt bedrövligt dålig skiva! Jag påstod för ett tag sedan att Reload var klart mycket bättre än Load och att bandet var på väg på rätt håll. Här tar jag tillbaka alltihop! Det här är bland det sämsta, eller rättare sagt, det är det sämsta jag någonsin har upplevt av Metallica! Det är riktigt tråkigt att lyssna på även om man kan säga att det musikaliskt är experimentellt. Med andra ord så kan man inte anklaga bandet för att ha kört fast i samma spår som tidigare vilket måste ses med positiva ögon (eller öron). Men tyvärr blir det nästan plågsamt att ta sig igenom den istället för en upplyftande erfarenhet. Naturligtvis finns det vissa låtar eller passager som är bättre än andra och det råder ingen tvekan om vilka det är som spelar, Metallicas speciella ”crunch” finns kvar även om det är betydligt otydligare här än på både Load och ReLoad, men faktum kvarstår att det är en stor ansträngning att lyssna på hela skivan i ett svep och det måste ju faktiskt avspegla sig på betyget.

2/10 

Recension: ZZ Top - Mescalero - 2003

Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre och man får faktiskt ganska mycket för pengarna. Hela sexton låtar har man lyckats pressa samman och det får ju alltid räknas som något!

I stort sett allt material är skrivet av Billy Gibbons, som också har producerat igen, och Dusty Hill och Frank Beard medverkar faktiskt bara på What It Is Kid som medkompositörer. Överlag känns hela skivan lite som en plojgrej och jag tycker det är lite synd att så skickliga musiker som det trots allt ändå rör sig om ska falla i den fällan. Jag känner mig snuvan på konfekten och jag tycker att det är att underskatta sin publik. Samtidigt får man väl se det som ett sätt att utveckla sin musik och kanske ett sätt för ZZ Top att hitta en yngre publik kanske. Jag tycker bara det blir lite plumpt när bandet framför sexanspelande låtar som Buck Nekkid. Det blir liksom lite påtvingat och oäkta på något vis och låtarna sätter sig inte. Man kan spela skivan gång efter gång men efter att man har stängt av är minnena lätträknade. Titelspåret gillar jag och man kanske ska uttrycka någon form av glädje för Que Lastima, där Billy Gibbons sjunger på spanska, men jag känner inte att jag kan göra det riktigt heljärtat. Likadant är det med As Time Goes By, som heter något annat på skivan, den borde vara ett kul grepp men det blir bara fåligt av det hela. Humor, självdistans och glimten i ögat saknades visserligen inte i början av karriären, men liksom jag var inne på när det gällde Rhythmeen så funkar det inte riktigt längre. Nä, det här blir snabbt ett väldigt tröttsamt album även om det förstås finns några positiva aspekter i grunden också! – 5/10

Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10

Texas – Careful what You Wish For – 2003

Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från Skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 

Recension: Epica – The Phantom Agony – 2003

För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10 

Recension: Ola Magnell - Vallmoland - 2003

Ola Magnell

Vallmoland

2003

Satellite Records: sat 003

När man nämner Ola Magnell brukar man oftast tänka på Proggrörelsen. Det är dock inte helt rättvisande att placera in honom i detta vänstervridna politiska fack. Hans texter på den gamla goda tiden var visserligen inte utan politiskt budskap, men själva essensen i hans diktande torde ändå vara melankoliska betraktelser i största allmänhet och vare sig dessa betraktelser är självupplevda eller inte, så råder det inget som helst tvivel om att han både var och fortfarande är en skicklig ordsnickare. Det kan dock ofta finnas problem att förstå vad som egentligen åsyftas när man lyssnar på honom, det är som regel inga helt linjära berättelser utan man får nöja sig med att tillskansa sig den smittsamma känsla av hopplöshet melodierna utsöndrar.

När det gäller den här, hans senaste platta, som vid det här laget nu visserligen har några år på nacken, känner man fortfarande igen denna verbala träffsäkerhet. Han målar bilder som förvisso inte är lika klockrena och briljanta som i klassikern Vällingklockan eller lika musikaliskt medryckande som i de största favoriterna från förr; till exempel Rulltrappan, Kliff, Nya Perspektiv och Min Häst Har Blivit Sjuk. Efter några genomlyssningar tycker jag mig dock märka att några av låtarna sätter sig mer och mer. Framförallt är det första halvan som visar sig växa. Jag menar, vem kan låta bli att älska textrader som Jag har rullat mina stenar uppför bergen med den långa vintern i förlängda märgen som Ola pratsjungande inleder skivan med i den countryinfluerade Sisyfos (ta mig hem)?

Efterföljande titel får mig osökt att tänka på en annan av den svenska sångskattens giganter – Cornelis Vreeswijk! Blues för Amadeus låter precis som en titel den mannen skulle ha kunnat skapa medan innehållet kanske inte är lika självklart Corneliskt. Men med detta i åtanke tar jag mig snabbt friheten att tolka Amadeus som en metafor för just Cornelis även om texten även innehåller referenser på annat håll, både Wittgenstein och Freud omnämns till exempel. Även dessa kan dock, med lite fantasi, tolkas som metaforer.

Vidare skulle man, fortfarande med Mäster Vreeswijk i åtanke kunna jämföra nästa spår och tillika titellåten Vallmoland med Ballad På En Soptipp åtminstone rent innehållsmässigt. Visserligen är den äldre av låtarna en betydligt dystrare och mera uppgiven betraktelse men visst kan själva andemeningen jämföras. Självklart finns det även här möjligheter till andra tolkningar, varför inte en betraktelse inifrån ett drogmissbrukande rus, med tanke på låtens titel? Jag ser mig om i vallmoland/i vinden över frusen sand/jag halkar snett i snön som föll i fjol/jag ser ett hav, jag ser en strand/med drömmen i min knutna hand/den som en gång var det stora navet.

Men istället för att fortsätta älta om möjliga tolkningar börjar det bli dags att avrunda och att dessutom avkräva den här recensenten ett lämpligt omdöme, baserat på de förvirrade intrycken den något ojämna plattan ger. Det finns några riktiga höjdpunkter men också rejäla djupdykningar. Man får helt enkelt inget riktigt grepp om den och Ola verkar har fastnat i fällan av att skapa många djupa texter som ingen egentligen förstår sig på. Musikaliskt är det ofta vackra visor som för tankarna till Olle Adolphson eller Carl-Anton men utan den udd man skulle ha önskat sig av dem. Man orkar inte koncentrera sig tillräckligt länge för att få fullt utbyte hela plattan igenom, det blir tjatigt och på tok för entonigt i längden. Några låtar i stöten är istället att rekommendera och det måste, hur motvilligt det än är, avspela sig ganska radikalt på betyget.

5/10

Recension: Alice Cooper - The Eyes of Alice Cooper (2003)

Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen from Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på ex text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10