John Mellencamp – John Mellencamp – 1998

Det är väl lite ovanligt att man väljer att med 14 album bakom sig namnge sitt 15:e album efter sig själv. Det är väl oftast debutalbumen som förblir titellösa så att säga. Men om jag får spekulera så symboliserar det för John Mellencamp en ny start. Det föregående albumet Mr. Lucky Go Happy var för mig mer eller mindre en katastrof och här är det frågan om en nyuppryckning. Klassiskt rotrock åter igen med melodier som inte skäms för sig. Det är också frågan om ett nytt skivbolag och allt vad det för med sig.

Det är alltså inte omöjligt att det ska symbolisera någon form av nystart för John Mellencamp och gör det inte det för honom så gör det i alla fall det för mig som lyssnare. Det här är det fräschaste på ett tag även om alla skivorna strax före den här inte var några misslyckanden. Det jag kan kritisera den för är att John Mellencamp experimenterar lite för mycket på de sista låtarna vilket inte är riktigt vad han borde göra enligt mig. Han borde inte ägna sig åt att blanda ihop alternativa stilar med det han kan så bra, den enkla raka rocken som pryder första delen och det mesta av plattan!

7/10

Lemmys död dementeras av Phil Campbell!

Det har figurerat ett rykte om att Ian Kilmister alias Lemmy i Motörhead skulle ha lämnat jordelivet, satt tofflorna, tagit ner skylten, alltså dött. Detta är alltså inte sant även om det verkar som att hans hälsa är vacklande. På twitter skriver Phil Campbell att det enda felet på Lemmy är ryggproblem. Vidare skriver han att det borde vara dödstraff på att sprida sådana rykten. Ja, det kan man ju tycka. Men det är inte särskilt märkligt att rykten förekommer när den senaste tidens bevakning av Lemmys hälsa varit hård. Smyger det sig det minsta lilla tvivel ut kommer det helt enkelt att förstoras upp. Och med tanke på en avbruten spelning på Wacken Open Air… Jag tror inte jag behöver utveckla det mer va? Fan, killen är trots allt 67 år!