Love it to Death (1971) –
Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med.
Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta
lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte
blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande,
från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long
Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika
låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m
Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan
anses innehålla samma tema som Kiss:
Charisma
från några år senare, live fortfarande?
Men det slutar inte där. Det
finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och
spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina
absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av
Alice Cooper själv där han tar på
sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket
upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i
sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad
of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för
att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals
klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda
låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i
varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som
helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare
ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt
intresserad av en komplett samling. 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar