Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året
tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag
vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir
och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om
rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något
dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det
blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det
som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid
tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är
kapabel att avgöra.
Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild
Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful
of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en
personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden.
Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries
In The Night, titelspåret The Last Command och Running
Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda
är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett
stående inslag på många av W.A.S.P.s
kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela
med Alice Cooper.
7/10
