Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg

Ella Rammelt – Doften av Dig – 13 åring som imponerar!

Den som inte drivit en blogg vet inte hur mycket jobb som verkligen ligger bakom. Det som till synes kan verka som några få enkla rader har oftast en hel del tankeverksamhet bakom sig. I synnerhet om det handlar om att tycka till om något; att recensera innebär att sätta sig in i det man ska uttrycka sin åsikt om. Det innebär också att man måste ha något man tycker är mödan värt att sätta sig in i. Det är nästan det svåraste. För om man har fullt upp med en massa olika projekt vill det till att det finns ett solitt intresse som fångar uppmärksamheten. Därför är det så bra när man får tips i mejl. Mycket försvinner utan att det finns tid och lust att gräva djupare. Men så ibland, once in a blue moon, kommer det något man bara måste ge sin uppmärksamhet!

För någon vecka sedan fick jag Doften av Dig tillskickad mig med ett nytt stjärnskott, den trettonåriga Ella Rammelt. Jag smälte direkt! Det är inte en musikalisk stil som egentligen tilltalar mig speciellt. Jag skulle kalla det för radiovänlig pop och sådant går det tretton på dussinet av för mig. Men det här sticker ut. Och det sticker inte ut för att låter är speciellt bra. Det är helt ok, absolut. Men inget som är genialiskt på något sätt. Men rösten som framför fångar mitt intresse. Ella Rammelt är tretton år. Hon har en röst som är 6000 % mognare är de flesta i hennes ålder. Naturligtvis är det bara ett sätt för mig att utrycka någon form av kvalitativ idé om min uppfattning. Lite skämtsamt, om än väldigt torr humor.

Men lyssna själva så får ni höra. Var tror ni denna sångfågel befinner sig om 5 år? Vi har en ny världsstjärna på gång här, sanna mina ord. Hade jag inte varit så förtjust i min hatt skulle jag kunna äta upp den om inte hon har en grammis inom ett par år, om hon inte deltar i melodifestivalen året hon har åldern inne. Listan kan göras hur lång som helst. Fantastiskt!

Spotify: Ella Rammelt

Billy Momo – Drunktalk – 2015

Visst låter Billy Momo som ett artistnamn? Ett ganska klatschigt sådant också. Men det är faktikst en konstellation av Tomas Juto och Oskar Hovell. Enligt deras presentation har de båda medverkat i en massa andra band men jag känner inte till dem sedan tidigare. Desto bättre skulle jag säga eftersom jag inte har något som färgar mitt omdöme. Jag får en alldeles oskyldig upplevelse. Det är intressant att med fräscha öron lyssna på något man inte har en susning om vad det är. Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat det. Men det är lika sant ännu!

Ska man jämföra med Billy Momo med något annat jag har i min referensram får jag problem. Det är väl mestadels någon sorts pop. Emellanåt kan jag inte låta bli att dra paralleller med Bare Naked Ladies humor. Fast det är inte glättigt och underhållande på det sättet hela tiden. Får jag drista mig till att dra en parallell till så blir det till den medryckande musikaliten på Rick Vitos fantastiska platta Band Box Boogie!

Överlag är det ganska lågmält men om man blandar in de två referenserna jag har angivit hittar man rätt härad i alla fall! Jag gillar det här som fan. Det är egentligen inte min stil över huvud taget men det är det som är så skönt. Ingen av oss är väl helt totalitära i våra musikaliska preferenser. Det är vad jag alltid har trott i alla fall. Jag gillar att kliva utanför lådan ett tag och insupa doften av någon som inte med nödvändighet ingår i mitt musikaliska kärnintresse.

8/10

Melissa Horn – Om du vill vara med mig – 2013

Om du vill vara med mig är Melissa Horn fjärde skiva, till dags dato är det också den senaste. Jag vet att jag har lyssnat på henne förut och gillat det jag har hört och jag minns också en lite genant sak som jag tänkte på då. ”fan, hon påminner lite om Mariza Horn”. Jojo, det var ju inte så konstigt med tanke på att det är henne dotter. Inte tillräckligt med research kan man säga.

Musiken är tämligen lågmäld och den känns oerhört innerlig. Texterna är sorgsna och tilltalar mig rejält. Melissas röst är även den innerlig och det låter som att hon verkligen har upplevt allt det vemodiga hon sjunger om. Det hoppas jag verkligen inte att hon har för då är det ett riktigt tragiskt levnadsöde. Jag ser fram emot att lyssna mer på denna sångfågel. Jag gillar vemodet!

8/10

Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008

Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10

Emilia – Big Big World – 1999

Jag tillhör dem som faktiskt tycker att Emilias monsterhit Big Big World är riktigt trevlig. När jag fick chansen att införskaffa plattan med samma namn, tillika debuten, för ynka tio kronor tänkte jag att det faktiskt skulle kunna vara intressant att höra vad som mer fanns på plattan.

Tyvärr måste jag säga att rubbet av det övriga materialet är ganska anonymt. Det är väl inte dåligt egentligen, det är bara det att det inte tilltalar mig ett endaste dugg. Jag vill gärna ha lite trallvänlig melodi om det ska vara popmusik av det här slaget. Faktum är att jag inte skulle klara att lyssna på hela den här skivan i ett svep. Jag klarade knappt ens ett par låtar i taget. Men dåligt är det inte om man sätter in det i sin kontext. Betyget avspeglar dock min upplevelse och inget annat!

2/10

Barenaked Ladies – Gordon – 1992

Mitt första möte med Barenaked Ladies var med plattan Stunt som jag tidigare skrivit om. Av en händelse hittade jag nyligen den här skivan (väldigt) billigt och investerade förstås i den. En skiva till kan man väl utforska innan man dömer eller fördömer tänkte jag. Det visade sig vara en lyckoträff eftersom det här snabbt blev en av mina favoritskivor för stunden. Humorn är närvarande hela tiden och att beskriva Barenaked Ladies som ett band med glimten i ögat vore en grov underdrift. Det är skojiga texter och uppsluppna melodier som sätter sig nästan genast.

Musikaliskt hamnar det någonstans inom popsfären. Men jag kan utan vidare hitta country och till och med lite skiffle här och där. I huvudsak spelar det egentligen ingen roll vad man rubricerar det som. Det är klart upplyftande att lyssna på och enormt medryckande. I och med den här skivans införskaffande inser jag också att det inte är sista gången det här bandets skivor hamnar i mina hyllor. Det blir till att införskaffa flera så småningom!

8/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998

För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.

5/10

Lena + Orup – Dubbel – 2008

Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.

5/10

Nyheter: Texas - The Conversation

Release: 20130520

Jag har tidigare skrivit en del om Texas och Sharleen Spiteri.

Texas – White On Blonde – 1997

Om man skulle slå upp ordet medelskiva i ett uppslagsverk skulle man sannolikt hitta en bild på den här skivan. Det är inget som utmärker sig på något sätt, varken positivt eller negativt egentligen, åtminstone om man dristar sig till att jämföra med Texas hela katalog av skivor. Det är lagom mycket pop, det är lagom mycket soul och blues, det är lagom bra melodier, de utmärker sig lagom mycket etc. Fast med handen på hjärtat får man väl säga att det är betydligt mer pop och mindre rock än på de tidigaste skivorna. Det är också mindre blues och soul men å andra sidan är det betydligt mer än på se senare plattorna Red Book och Careful What You Wish For. Melodierna är som sagt lagom bra, de är överlag ganska medryckande men inte särskilt utmärkande. Det är småmjäkigt, halvtaskigt, halvbra, medelmåttigt, ordinärt eller någon annan motsvarande synonym.

5/10 

Annie Lennox – Song of Mass Destruction – 2007

För ett tag sedan, några månader sen kanske, så köpte jag ett helt gäng skivor med både Annie Lennox och Eurythmics. Att utöka referensramar är ju något som bekant ligger mig varmt om hjärtat. Självklart kände jag sedan tidigare till några av Eurythmics största hits, men mycket mer än så var det inte. Tyvärr var det väl kanske inte riktigt musik av riktigt den karaktär som jag hade förväntat mig och blev totalt sett lite besviken och sålde av det mesta som jag just införskaffat nästa genast. Däremot behöll jag den här – Song of Mass Destruction, inte för att jag tyckte den var jättebra men den var behaglig att lyssna på men nu när jag har lyssnat på den igen tycker jag kanske att den kan bli lite jobbig om man lyssnar på hela i ett sträck. Jag vill inte påstå att den är dåligt producerad men det låter åtminstone slätstruket och det är inte mycket som sticker ut från grundljudbilden. Låtarna är ganska mediokra medan Annie Lennox förstås är en fantastisk sångerska och sköter den delen med bravur! Besvikelsen efter att skivan är slut är ganska stor eftersom man valt at inte ta några risker alls i produktionen, allting är tillrättalagt och även när melodierna skulle kunna ge utrymme för lite mer spännande grepp har man valt att inte göra något av det.

5/10 

Texas – Ricks Road – 1993

När jag införskaffade den här, mest som en ren chansning, trodde jag att det var Texas första skiva. Det visade sig sedan att det var deras tredje men det är ju mindre viktigt. Det innebär bara att det finns mer att utforska än vad jag trodde och det ser jag som enbart positivt. Det här var alltså den första skivan med Skotska popbandet Texas som nådde min skivspelare och jag var fast direkt. Det fanns en närvaro som inte brukar finnas i popmusik av det här slaget, starka influenser av soul och blues och melodier som tilltalade mig direkt. Och eftersom jag hade väntat mig betydligt popigare musik kanske jag övertolkade musiken som mer bluesrockig än vad den egentligen är och mer än vad jag upplever den i ett lite mera nyktert tillstånd (och då pratar jag alltså inte om alkoholintag). Men det är bra melodier och det finns mycket känsla och kropp, det är ingen ytlig musik som glömt bort direkt efter att plattan slutat spela. Det vill säga att även om melodierna kanske inte dröjer sig kvar i några nattliga drömmar så minns man hur bra musiken är. Och även om inget egentligen är bättre än något annat på skivan så har alla låtarna det gemensamt – att det är bra! Det är svårt att beskriva vad som gör att det förhåller sig på det viset och jag vet inte om jag ens ska ge mig på att försöka! Det finns inga direkta utsvävningar utan det är i stort sett jämnbra hela tiden. Det tilltalar mig ganska mycket utan att för den skull nå de allra högra topparna på betygskalan.

7/10 

Texas – The Hush – 1999

Det här är ett betydligt mycket bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli verklighet. Sharleen Spitiris röst passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska enformigt och bedrövligt enligt mig.

7/10 

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

Texas – Careful what You Wish For – 2003

Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från Skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 

Aqua - Megalomania - 2011

Aqua

Megalomania

2011

Universal Music: 677675

Även om i mitt musikälskande liv oftast föredragit varianter av rock, ju hårdare desto bättre, är det här ett av de album jag varit mest spänd på att få höra på senare år. Det kändes liksom som oerhört osannolikt att danska Aqua skulle ge ut en ny skiva 11 år efter Aquarius som blev deras andra skiva. Debuten kom redan 1997 och gruppen är nog för alltid förknippad med hiten Barbie Girl från första plattan. Den är svårslagen det håller jag med om och Mattel lär ha tyckt att den var så bra att gruppen stämdes för intrång i upphovsrättslagen eller något sådant. När jag hörde de två första skivorna insåg jag att det faktiskt finns pop som är både innovativ och bra!

Man kan inte räkna med att tiden har stått stilla sedan det begav sig senast och det börjar lite trevande med Playmate to Jesus, en titel som säkert kan få en del oönskade åsikter emot sig. Att använda religiösa förebilder tillsammans med en insinuerad sexualitet kan säkert väcka anstöt om det vill sig illa. Musiken är betydligt mer rättfram pop än vad de tidigare plattorna handlade om. Det är inte riktigt samma växelsång mellan Lene Grawford Nystrøm och René Dif som förr i världen. Det är mera vuxet och rättfram än tidigare vilket inte nödvändigtvis är en fördel.

Redan i andra låten – Dirty Little Pop Song känner man dock mera igen sig och det blir till och med ännu bättre i Kill Mysely och Like a Robot som förvisso kan kännas lite plump i och med sin text som kanske är i vuxnaste laget för den här typen av musik – Fuck me Like A Robot. Men å andra sidan är det textrader som sätter sig (och det där är förstås inte den enda även om det inte alltid rör sig om explicita textfragment). Faktum är att den ena topplåten avlöser den andra och även om plattan kanske inte kommer upp till de höjder som den första plattan gjorde är den i alla fall klart bättre än gruppens andra från 2000!

Man har lyckats att förnya sig men samtidigt hålla kvar vid själva essensen av det de en gång blev kända för och det är verkligen tacksamt. Några av låtarna är kanske lite för mogna för min smak och utan den humor som kantar måna av dem men helheten förblir änåd oerhört lyckad! Elaka tungor menar på att Aqua i och med denna har imiterat andra kända popdängor i sina refränger och liknande men det är inget jag känner igen i alla fall. Jo förresten, avslutande låten If the World Didn’t Suck (We Would All Fall Off) bär tydliga spår av Ralph McTells Streets of London men det är säkert bara en tillfällighet.

8/10

Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011

David Josephson

Farväl Tristesse

2011

Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009

Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldri9g sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10 

Recension: Marie Lindberg – Trying to Recall – 2007

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade införskaffat den här skivan om jag inte hade hittat den till ett skamligt lågt pris på en skivmässa nyligen. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhanden och eftersom jag trots allt tyckte att Marie Lindbergs bidrag till melodifestivalen – Trying to Recall, ett bidrag som med största sannolikhet är anledningen till att den här plattan överhuvudtaget fick se dagens ljus, var ganska trevlig, åtminstone i sitt sammanhang. När det gäller den här skivan blir det tyvärr, som helhet,  ett ganska svalt intryck som får stå som epitet. Det mesta låter ganska lika och man blir snabbt trött på hennes röst. Hon är ingen större sångerska och kan inte leverera någon vidare inlevelse i sina egenskrivna låtar. Det blir en alltför jämntjock gröt i mina öron och även om varje låt var för sig förvisso kunde smita förbi som bakgrundsmusik en kväll när man inte har något bättre för sig, så fungerar det inte som ett helt album. Det är tjatigt tempo i låtarna, hennes röst går en på nerverna och gitarrspelet lämnar också en hel del att önska. Marie Lindbergs debutalbum borde med största sannolikhet även bli hennes sista!

4/10