Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg

David Bowie – Hunky Dory – 1971

Jag vill inte påstå att jag är någon kännare av David Bowies musik. Häromåret fick jag dock lust att utforska några skivor av/med denne man för att utöka referensramen. Det blev förstås inte av att jag skrev något om något av albumen – förrän nu!

Jag hörde någon gång att tycka om David Bowie skulle vara ungefär det samma som att säga att man tycker om musik. Påståendet bygger förstås på hans mångsidighet och det ligger kanske något i det. Men övermusikaliska personligheter som David Bowie har också en stor nackdel. Deras musik blir sällan lättillgänglig och det är fallet även här.

Första halvan av skivan är väl lite bättre i detta avseende och det finns lite melodier som är riktigt trevliga faktiskt. Ju längre albumet håller på desto svårtillgängligare blir det – generellt talat. Det finns ett par riktiga kanonlåtar som avviker från de övriga och som faktiskt är tämligen lätta att ta till sig. Den ena är förstås Life on Mars? medan den andra är den mindre kända Song for Bob Dylan på plattans andra halva. Även inledningsspåret Changes blev singel.

Men det är som sagt inte den lättaste musiken att lyssna på och det är också dess akilleshäl. Det blir tröttsamt att lyssna på David Bowies form av glamrock en längre tid även om enstaka låtar kan funka hur bra som helst. Betyget avser skivan som sådan, spelad i sin helhet.

5/10

Recension: Kiss – Revenge – 1992

Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske inte det bästa som någonsin kommit från Gene Simmons och Paul Stanleys pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.

Då det här är första plattan efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På gitarr, förutom Paul Stanley hittar vi Bruce Kulick och som producent står Bob Ezrin! Kanske är det lite därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk med Alice Cooper om inte annat.

7/10

Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005

När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10

Joan Jett – Pure and Simple – 1994

Det här är en skiva som har stått i min hylla under många år. Det var länge sedan jag hade framme den senast och jag minns den som ganska medioker fast med ett par glimmande stunder. Och när jag plockade fram den igen för att testa min teori vill jag säga att jag nog hade ganska rätt. Den har ett par höjdarlåtar men inte mycket mer än så, Spinster och As I Am, som dessutom har ett riktigt bra budskap även om det är uttjatat och klyschigt. Ta mig som jag är! Det låter ju i alla fall vackert och eftersom jag är en sucker för alla människors lika värde och för rätten att få vara sig själv kanske det betyder lite extra mycket för mig just det där. Förutom detta är det faktiskt ganska tjatigt och framåt slutet är det nästan lite irriterande att lyssna på den. Det är dessa två låtar och kanske någon till framåt slutet som gör plattan uthärdlig. Som helhet är det en stereotypisk Joan Jett skiva som jag inte hade plockat fram om jag inte nyligen hade sett filmen om The Runaways, samt även Dokumentären om bandet – Edgeplay. Jag blev helt enkelt intresserad av att lyssna in mig på Joan Jett igen. Men även Cherrie Curie och Lita Ford naturligtvis. Det här blir den första skiva jag skriver om med detta i åtanke men förhoppningsvis inte den sista. Det är ett intressant fenomen det här med The Runaways och kanske framförallt Joan Jett. Hon är väldigt mystifik och det är inte mycket man känner till om henne förutom hennes musik då. Den vet man ungefär hur den kommer att låta redan innan man sätter på en skiva med henne. Men kring hennes person finns det inte särskilt mycket att hitta. Det spekuleras till exempel då och då om hennes sexuella orientering och jag har sett henne få frågan i någon intervju. En ganska klart ställd fråga om hon är homosexuell eller inte. Hennes svar är briljant, vilken betydelse för min musik har det? Och det har hon naturligtvis rätt i. man kanske ska skilja på personen Joan Jett och musikern?

4/10 

Recension: Sparks - Hello Young Lover

Det enda jag tidiare hört med Sparks är egentligen deras monsterhit This Town Ain't Big Enough for the Both of Us. Det är en riktigt höjdare och man får väl säga att det kom till under glamrockens storhetsperiod. Detta även om glam- eller glitterrocken främst var ett brittiskt fenomen (Sparks är från USA). Att beskriva den här plattan rent musikaliskt är otroligt svårt. Som en ständig Bohemian Rhapsody där klassiska tongångar kombineras med rock kanske?  Hur som helst gillade jag den här plattan grymt mycket. Det är märklig musik som inte lämnar någon oberörd! Konsekvensen blir ju förstås att ingen kommer att tycka den är "sådär". Det här är stereotypen av något som man antingen älskar eller hatar!

6/10