Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Recension: Kiss – Monster – 2012

Nu är det alltså tre år sedan Kiss släppta sitt utmärkta album SonicBoom. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra?

Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att en klisterlapp med text i ungefärliga ordalag talar om att skivan inte innehåller några ballader och heller inget utfyllnadsmaterial – bara ren rock n’ roll. Det är ur min synvinkel sett till hälften sant. Ballader finns det inga men mer eller mindre hela plattan känns som utfyllnadsmaterial för mig. Det är inte dåligt egentligen men det är fruktansvärt oengagerade. Viss hör man vilka som spelar, så långt är det inga problem, men låtarna är inte tillräckligt starka!

Som vanligt står Gene och Paul för det mesta av materialet men Tommy Thayer är faktiskt också inblandad i det mesta! Som vokalist får han dock nöja sig med en låt och detsamma gäller Eric Singer. Han har dessutom bara bidragit till kompositionen av en låt på plattan. Men ta mig tusan om det inte är den bästa låten – Back to the Stone Age, det låter retro om den och det gillar jag! Högt upp bland de bästa låtarna kommer också Tommy Thayers egen låt Outta This World. Gene och Paul får alltså stå tillbaka lite och erkänna sig ”besegrade” av de övriga medlemmarna. Tekniskt sett sjunger Gene och Paul onekligen bäst men det hjälper inte, äktheten finns i de andra medlemmarnas vokala register!

Redan vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken men jag antog att plattan hade potential att växa efter några fler genomlyssningar. Tyvärr blev effekten snarast det motsatta och min irritation stiger för varje gång jag har lyssnat på den. Det blir jobbigt framåt slutet och även om det förstås finns förlåtande faktorer är det på det hela taget en högst medioker skiva i mina öron.

5/10

Recension: Kiss – Creatures of the Night – 1982

Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10 

Kiss – Lick It Up – 1983

När den här skivan först kom ut var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag nu tycker om, framförallt, Gene Simmons sätt att krama ur pengar ur fansen intar jag en negativ ställning. Men det här ska ju framförallt handla om musiken så jag övergår det nu och konstaterar att det är mycket hårdare musik än vad som varit fallet på de föregående albumen. Vinnie Vincent, som är inblandad som låtskrivare i det mesta av materialet återfinns också på skivans omslag, men om han var fullvärdig medlem i bandet eller inte är omtvistat. Meningarna går isär och sessionen med bandet blev i vilket fall som helst kort. Överlag är det ganska tråkiga låtar utan den arena-hook som bandet lyckades skapa under sjuttiotalets storhetsdagar. Det är inte vidare melodiöst och det är väl egentligen bara några få låtar som verkligen håller än i dag. All Hell’s Breaking Loose är en av dem och titelspåret Lick it Up är väl hygglig fortfarande men överlag är det här inget som man orkar lyssna på särskilt ofta längre.

5/10 

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976

Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Kiss – Destroyer – 1976

Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Recension: Kiss – Kiss – 1974

Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10

Recension: Kiss – Gene Simmons – 1978

Förr i världen, när man växte upp och kanske tyckte att Kiss var lite häftiga, var Gene Simmons alltid min favorit. Han var lite häftigare än de andra till utseendet. Musikaliskt såg jag dock alltid mest upp till Ace Frehleys låtskrivartalanger! Hur som helst så påminner det här soloalbumet, liksom Paul Stanleys soloalbum, ganska mycket om Kiss vanliga repertoar och det finns inte så mycket uppfinningsrikedom att hämta. Dock är det ganska skoj när Gene Simmons använder falsetten och det gör han med besked vid några tillfällen och det är väl en lite kul touch att inkludera en cover på When You Wish Upon A Star men överlag är det ganska tråkigt. Liksom Ace Frehleys soloalbum införskaffade jag den här redan under min uppväxt, men då på kassett för att jag tyckte det var lite häftigt. Numera vet jag inte om jag tycker det är så bra längre, men omslagsbilden är cool, liksom på de andra soloalbumen, och det är kanske därför man ska ha den i hyllan? Till skillnad från många av de andra soloalbumen är andra halvan av den här faktiskt bättre än den första där den är lite rockigare. För man slås av hur många lugna och fina låtar det egentligen är på den här plattan, det rör ju sig trots allt om demonen i bandet! Lite motsägelsefullt kan man tycka.

6/10

Recension: Kiss – Paul Stanley – 1978

Det här är nog det tråkigaste av de fyra soloalbumen som Kiss gjorde 1978. Inte för att musiken egentligen är dålig utan för att det inte finns någon vidare fantasi i låtmaterialet. Det låter väldigt mycket som Kiss och det är väl lite onödigt när alla fyra hade chansen att skapa något helt eget och annorlunda. Det blir snabbt lite tråkigt och efter som det inte finns några direkt innovativa tongångar jämför med Kiss tidigare plattor tröttnar man rätt snabbt. Det är förvisso inget konstigt eftersom Paul Stanley är väldigt mycket Kiss i sig. Han är van vid att sjunga i bandet och hans röst lämnar inget direkt till fantasin, åtminstone inte här. Plattan är förvisso bättre i början än i slutet och det blir långrandigt efter ett tag även om plattan inte är särskilt lång egentligen. Ett trevligt album att ha helt klart och för en komplettist är det förstås en nödvändighet men klart tråkigast av de fyra soloalbumen.

6/10

Recension: Kiss – Ace Frehley – 1978

Förr I världen var Ace Frehley alltid min favorit när det gäller kompositioner. Hans låtar tilltalade mig mer än någon av de andras alster och Cold Gin och Hard Times från Dynasty plattan är fortfarande låtar som jag håller bland de allra främsta i hela Kiss karriär. Låtarna på det här soloalbumet följer precis samma mönster som man kan räkna med och det låter Ace Frehley om det. Man skulle kanske kunna klaga på det, jag hade ju onekligen invändningar mot Paul Stanleys dåliga fantasi på sitt soloalbum, men det här är mycket bättre musikaliskt sett! Det är enkla melodier och bra gitarriff. Det är kanske inte så mycket stora arrangemang omkring det hela men det är trevligt att lyssna på och jag gillar det! Det är inte lika bra som Peter Criss soloalbum, men klart bättre än Paul Stanleys och Gene Simmons! Det är lite bättre i början än i slutet men det skiljer inte så mycket egentligen, det är ganska jämt och det är bara någon enstaka låt framåt slutet som drar ner totalintrycket något.

7/10 

Recension: Kiss – Peter Criss – 1978

Det här ett väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av Kiss känns inte som något konstigt med facit i hand och den här plattan som referens och det måste ha varit oerhört frustrerande att vilja göra sådan här musik och ständigt bli dominerad av Gene Simmons och Paul Stanley. Peter Criss utrymme på de tidigare plattorna är ju minimalt. Melodierna är väldigt medryckande och det finns flera spår av riktigt vass hitkvalitet som verkligen sätter sig direkt. Peter Criss är en utmärkt sångare och har mycket blues i rösten även om man förstås främst tänker på honom som trumslagare. Det känns som om musiken betyder någonting för honom och han ger verkligen sin kropp och själ i framförandena som gör att det blir väldigt personligt när han sjunger!

9/10

Recension: Kiss – Animalize – 1984

Det här är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom Lick It Up kom året innan och så hade de ju precis sminkat av sig och behövde lite mer tid i rampljuset. Det här var förresten den enda skivan med Mark St. John som medlem i bandet. Han ersatte Vinnie Vincent som gitarrist samma år som skivan kom ut. Eric Carr spelar trummor och Gene Simmons och Paul Stanley, som också skrivit allt material står för kompgitarr/bas och sång.

4/10

Recension: Kiss – Crazy Nights – 1987

När den här skivan ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här perioden, inte för att avsminkningen egentligen var något nytt men besvikelsen hade inte lagt sig över detta karriärval. Det är naturligtvis helt befängt eftersom det inte har något med musiken att göra. Hur som helst så lyssnar jag på den här skivan i dagens ljus och det har jag faktiskt inte gjort förrän de senaste åren och jag finner att singeln fortfarande håller och det är en av de bästa låtarna med Kiss överhuvudtaget. Tyvärr är resten av materialet högt mediokert även om det finns fler låtar som påminner om Crazy Crazy Nights, självklart inte exakt men det känns att låtarna är skrivna under samma tidsperiod och med ungefär samma ambition. Det blir dock aldrig lika bra och resten av skivan förblir medelmåttig även om det är trevlig att lyssna på för stunden kanske. Det är egentligen bara en enda låt som gör hela skivan bättre än vad den borde vara – Crazy Crazy Nights.

5/10

Recension: Kiss – Dynasty – 1979

Till skillnad från Crazy Nights så är det här en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en mycket bra skiva. Den har naturligtvis några nackdelar som man väljer att inte minnas och inte bara megahits som I Was Made for Loving You, som kanske är den mest spelade Kisslåten någonsin. Hard Times, som kanske är min absoluta favorit med Kiss genom alla tider, Charisma som också är riktigt bra och några låtar till. Men de mindre bra låtarna, som trots allt ligger lite över medel i ett större sammanhang, drar faktiskt inte ner betyget så mycket. Lite grand förstås, annars vore det ju märkligt men överlag håller sig plattan på en imponerande nivå med små fallgropar.

7/10 

Recension: Kiss – Revenge – 1992

Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske inte det bästa som någonsin kommit från Gene Simmons och Paul Stanleys pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.

Då det här är första plattan efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På gitarr, förutom Paul Stanley hittar vi Bruce Kulick och som producent står Bob Ezrin! Kanske är det lite därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk med Alice Cooper om inte annat.

7/10

Åsiktsmaskinen Gene Smmons..

Han har säkert rätt i att Axl Rose inte är någon lätt person att samarbeta med, och det är väl så man får utläsa att "han hade behövt ett kok stryk". Men jag vet inte Gene är rätt man att uttala sig egentligen, varför har han fått luft och vad har han egentligen att komma med? Bara för att Kiss sminkade sig och införde en helt ny grej för rocken är han inte någon briljant musiker och skulle istället behöva alla pluspoäng han hade kunnat få! Nu framstår han istället som en bitter föredetting som måste uttala sig för att inte bli bortglömd...