Death - Leprosy – 1988


Det här är Deaths andra skiva och kom året efter debuten Scream Bloody Gore 1987. Då debuten är ett av de album jag saknar i skrivandets stund blir det inga direkta jämförelser. Men onekligen för bandnamnet tankarna mot extremare musik. Musik som åtminstone räknades som extrem på 80-talet.

Man kan väl säga att Death var en av förgrundsfigurerna inom den stil som kom att benämnas Death Metal. Det karakteristiska vokalisten finns definitivt där men det är inte lite supersnabbt som jag minns den tidiga eran. I dagens musikklimat skulle jag faktiskt nästan vilja kalla det melodiöst. Med Death Metal mått mätt förstås.


Musikaliskt är det ganska jämnt längs hela linjen. Det är klart att det varierar en smula från låt till låt och det få dalar och toppar. Bland det senare måste Open Casket räknas. Det är en låt som definitivt räknas till klassikerna av fansen och den är inget mindre än fantastisk.

Men över lag är det alltså jämn kvalitet och förbannat riktigt jävla bra! 


8/10




Systemet – Välkommen till fördomen – 2014


1983 gjorde Magnus Uggla en skiva som heter Välkommen till folkhemmet. Det är väl i och för sig inte han som hittat på begreppet eller uttrycket men jag kan inte så bli att tänka att Välkommen till fördomen är en cynisk blinkning till just detta. Det ligger på något sätt i tiden.

Själva kallar de sin musik för blåbärssynth. Det är inget uttryck jag är bekant med men det är faktiskt något av en klockren beskrivning. För mig betyder Synth att i princip allt är blip blop hela tiden, tänk Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Så är det inte med Systemet. Det finns väl alltid närvarande men det är uppblandat med så mycket annat att jag främst känner att jag måste rubriceras de som pop.

Texterna framförs på tydlig skånska och tillför helt klart upplevelsen något. Faktum är att det här, rent musikaliskt inte borde tilltala mig särskilt mycket. Det är texterna som gör det lilla sista för mig. Det är viss humor och självironi men framför allt en cynisk betraktelse av samhället och samtiden. För detta får man höga poäng och ärlig talat så sätter sig musiken rätt bra efter några genomlyssningar också! Jag är glad att jag fick chansen att lyssna på det här.


6/10

And We Should All Die of That Roar - 2014


Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.


8/10


Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014


Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10



Tongue – Look! It’s Rock ’n’ Roll! – 2014


Ibland ramlar det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.

För det första får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen älskar det här!



Och vet ni vad? Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har blivit lite snål med betyg på gamla dar…

Men det här är alltså en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!

8/10