Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues
från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre
renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet
blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga
väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare
karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för
retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå
att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna,
dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!
Jag tycker att det här är ett
rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar
åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så
här ett band som ZZ Top ska låta.
Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på
scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger
gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns
det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis
som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften
och Billy Gibbons överdriver mer än
en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om
någon interaktion mellan könen.
Det finns väl inte någon låt som
sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med
genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt
och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker
andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid
att växa håller de helt enkelt mycket längre!
För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa
låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället
titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva
faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill
Ham är väl osäkert eftersom de både som producenter till skivan. Men med
facit i hand verkar det väl som om Bill
Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan
förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt
säkert är dock att Billy Gibbons
dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det
gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10
