ZZ Top - Rhythmeen - 1996



Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna, dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!

Jag tycker att det här är ett rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så här ett band som ZZ Top ska låta. Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften och Billy Gibbons överdriver mer än en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om någon interaktion mellan könen.

Det finns väl inte någon låt som sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid att växa håller de helt enkelt mycket längre!

För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill Ham är väl osäkert eftersom de både som producenter till skivan. Men med facit i hand verkar det väl som om Bill Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt säkert är dock att Billy Gibbons dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10