Någon gång i tiden kände jag väl
en viss besvikelse över att Udo
Dirkschneider lämnade Accept,
att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor
med dem hade inte så stor betydelse, han
var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte
längre något emot att Udo har gjort
solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för
dussinproduktionerna.
Nu var jag kanske lite orättvis
men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron
är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som
helst som Udo har lagt sång på,
bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som
utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den
ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är
oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!
Det är inte förrän framåt slutet,
i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något
som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara
musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än
fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än
det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det
kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).
7/10
