Recension: Kiss – Revenge – 1992

Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske inte det bästa som någonsin kommit från Gene Simmons och Paul Stanleys pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.

Då det här är första plattan efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På gitarr, förutom Paul Stanley hittar vi Bruce Kulick och som producent står Bob Ezrin! Kanske är det lite därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk med Alice Cooper om inte annat.

7/10

Recension: Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985

Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10 

Recension: Alice Cooper - Welcome to my Nightmare (1975)

Welcome to my Nightmare (1975) – Eftersom den förra plattan Muscle of Love var den sista med bandet är det här följaktligen det första soloalbumet från Alice Cooper. Det är en temaplatta vars tema torde vara ganska uppenbart och jag vill dessutom påstå att det är den här, mer än någon annan skiva, som än i denna dag är mest förknippad med Cooper – skräckrockaren!

Temat är som sagt uppenbart och fungerar mycket bra, det är väl bara ett par låtar som jag personligen inte riktigt får ihop med mardrömmen, Department of Youth och Escape kanske, men det betyder ju inte att det inte är riktigt bra musik som kan avnjutas både i albumets sammanhang och på egen hand. Det händer väl inte så ofta att jag sätter på Escape förstås…

Det märks tydligt att låtarna är skrivna för en show och det är under stundom mycket teatraliskt. Dick Wagner och Steve Hunter, som tidigare medverkat på några av bandets tidigare plattor spelar gitarr och producenten Bob Ezrin, som även hade arbetat tidigare med Alice Cooper medverkar också som musiker. Det roligaste är nog förstås att man fått med Vincent Price på plattan och han gör ett riktigt riktigt bra jobb med den recentation han får att jobba med. Man blir nästan lite rädd när han mer och mer excentriskt propagerar för den svarta änkans försträfflighet i övergången från Devils Food till The Black Widow!

Vi presenteras också för karaktären Steven, som även finns med på några av Cooper senare album och som representerar första person i den här berättelsen, för det är en sammanhängande historia det handlar om och som grädde på moset några riktiga klassiker! Både Cold Ethyl, som implicerar nekrofili lika väl som I love the Dead på Billion Dollar Babies-plattan med fantastiska omskrivningar som She's cool in bed/she's gotta be 'cause Ethyl's dead eller one thing no lie/Ethyl's frigid as an Eskimo pie och Only Women Bleed som bland andra Lita Ford spelat in en cover på, finns med på den här plattan. Till mina egna favoriter hör bland annat den jazziga och synnerligen musikalinfluerade Some Folks och den tivoli- eller barnviseinspirerade Years Ago och jag kan inte nog rekommendera den här klenoden. – 10/10